Thomas Gür skriver i sin kolumn på Svenska Dagbladet att Sverige har fortfarande inte förmått att välja hur de ska göra med sin migrationspolitik. Ett generöst offentligt åtagande om försörjning för alla landets invånare har kombinerats med relativt öppna gränser. Modellen har visserligen nått vägs ände sedan ett par decennier, men hittills har det politiska systemet varit för trögt och särintressena för starka för omfattande förändringar, trots ökat utanförskap, sociala problem, bidragsberoende och tilltagande välfärdstatsnationalism.
Det finns ett tydligt mönster världen över i relationen mellan invandring och de skyldigheter en stat har gentemot sina invånare beträffande deras försörjning. Främst gäller detta välfärdsstater. Ju större garantier en statsmakt ger sina invånare om att deras försörjning kommer att vara tryggad, oavsett om de kan arbeta eller inte, desto högre barriärer måste den inrätta för att försvåra för utsocknes personer att ta del av dem. När allt kommer omkring handlar det om ändliga resurser.
Dessa barriärer består av antingen yttre hinder eller av inre hinder. Vårt grannland Finland är ett exempel på en välfärdsstat som länge höll sig till modellen med yttre hinder. På senare tid har Danmark anammat denna modell.
Saudiarabien är ett typexempel på en välfärdsstat som anammat det senare hållningssättet. Cirka 50 procent av landets arbetskraftsstyrka består av utländska gästarbetare. Men det är bara landets medborgare som får ta del av de omfattande sociala rättigheter och säkerhetssystem som staten tillhandahåller, och det ställs mycket hårda krav på naturalisation.
Läs hela kolumnen på SvD
Ursprungsartikel
Källa: Fria Nyheter
