INSÄNDARE Vad har hänt med Sverige? Varför har det blivit offentligt tabubelagt att berätta sanningen? Förutsättningen för att kunna bilda sig en egen uppfattning är tillgång till korrekt information. Hur ska man över huvud taget kunna ha en uppfattning om t ex flyktingpolitikens utformning om man inte får tala om bl a dess kostnader? Detta har inte ett dugg med rasism att göra.
Jag såg på tv när Mona Sahlin fick just frågan, "hur mycket kostar invandringspolitiken"? En indignerad Sahlin svarade med sarkastiskt sammanbitna läppar, något i stil med följande. "Du borde skämmas att ställa en sådan fråga. Humanitet måste få kosta. Det är fel att ställa grupp mot grupp".
Jag häpnade över detta svar. Menade Sahlin verkligen att svenska folket inte hade rätt att få reda på vad en av statens största utgiftsposter belöper sig på? Menade hon verkligen att svenska folket inte hade rätt att få veta vart deras skattepengar går??
Kostnaderna för invandringen lär vara mellan 30 och 300 miljarder/år, litet beroende på hur och vem som räknar. Detta är oerhörda summor och Sahlin och andra politiker och massmediarepresentanter anser inte det är något som befolkningen har rätt att få reda på.
Skulle samma typ av retorik användas när det t ex gällde försvarsbudgeten hade det hela framstått som både patetiskt och skrattretande. "Du borde skämmas. Sveriges suveränitet och trygghet måste få kosta. Det är fel att ställa grupp mot grupp". Dessutom undrar jag om andra politiska grupperingar skulle ha nöjt sig med detta svar. Kan tänka mig att en viss turbulens skulle ha uppstått, speciellt på den politiska vänsterkanten.
Inte heller betraktas det som riktigt rumsrent att belysa invandrarnas brottslighet. Jag har själv arbetat som polis i nästan 40 år. Den största delen av dessa år har jag varit verksam inom utlänningspolisen och kriminell underrättelsetjänst och har därför en viss kunskap om det jag uttalar mig om.
Vid ett par tillfällen har jag roat mig med att utifrån polisens "dagbesked" (förteckning över gripna och kvarhållna personer) göra en sammanställning över de i dagbeskedet förekommande personernas härkomst. Det visade sig då att c:a 70 procent var personer med utländsk härkomst och antingen födda i utlandet eller födda i Sverige med föräldrar som inte fötts i Sverige. Tänker man då på att "utlänningarna" utgör c:a 12-14 procent av befolkningen så innebär detta att "utlänningarna” är gravt överrepresenterade vid brott med närmare 700 procent!
Denna lilla, egna, opretentiösa analys gör naturligtvis inte anspråk på att vara vetenskapligt korrekt, men jag är övertygad om att en mera seriös sådan skulle ge liknande resultat.
Samtidigt bör man ha klart för sig att även om "utlänningar" begår betydligt fler brott än "svenskar", vilket är ett obestridligt faktum, så är trots allt de flesta "utlänningar naturligtvis INTE brottsliga. Detta bör i rättvisans och objektivitetens namn också påpekas.
En annan intressant observation som jag gjorde var att "utlänningarna" stod för de flesta grova brotten. De "svenskar" som förekom var oftast kopplade till missbruksrelaterade brott som mindre innehav av narkotika och småstölder.
Dessutom är de flesta gärningsmännen vid överfallsvåldtäkter, med en eller vanligast med flera förövare, till allra största delen att finna i en viss, utomeuropeisk etnicitet.
Vidare så står en annan etnicitet för nästan alla åldringsrånen. Detta gäller åtminstone södra Sverige.
Hur kan det då komma sig att vanliga människor inte känner till dessa saker? Svaret är lika enkelt som skrämmande. Storebror i form av politiker och media vill inte att det ska komma fram.
Skulle någon vanlig människa eller journalist drista sig till att fråga någon polis i chefsställning angående ovanstående påståenden, så blir svaret nästan undantagslöst något som "Vår uppgift inom polisen är att beivra brott, inte att statistiskt belägga gärningsmännens härkomst eller gruppering, men själv ställer jag tvivlande till sådana uppgifter".
Skulle inte personen i chefsställning känna till det som varje arbetande polis vet?? Ännu en gång har sanningen offrats på det politiska korrekthetens altare av fega personer som sätter sin egen karriär före en sanning som sannolikt skulle skapa problem för dem. Sorgligt men sant!!
I de fall som media informerats korrekt, oftast av poliser som arbetar direkt med dessa företeelser, väljer journalisterna att inte publicera sådant som inte stämmer överens med deras egen politiska uppfattning och journalistiska intentioner.
Många gånger har jag varit i kontakt med olika sorters journalister och alltid blivit lika besviken. Jag har förklarat varför de asylsökande saknar såväl passhandlingar som biljetter när de kommer till Sverige, trots att de haft både pass och biljetter vid resans start. Har förklarat att orsaken till detta är att de vill dölja namn, nationalitet och framför allt resväg.
Kan polisen styrka färdvägen så avvisas den asylsökande normalt till det första europeiska landet de rest till efter att ha lämnat hemlandet. Detta är enligt Dublinkonventionens regler beträffande regeln om "principen om första asylland".
Kollegor inom utlänningspolisen upplever ständigt frustration när de är i kontakt med massmedia. De har förklarat det märkliga i att bland de s.k. apatiska flyktingbarnen alltid bara är ett barn, i en ofta stor barnaskara, som blivit apatiskt. Hur det apatiska barnet, i de fall avvisning ändå verkställts, mycket snabbt "tillfrisknat” och att apatiska flyktingbarn nästan bara förekommer i Sverige.
De har vidare berättat om de ensamkommande "flyktingbarnen" och att deras resa planerats av släkten i hemlandet. Det handlar således inte om ett ensamt desorienterat barn som helt plötsligt får för sig att, utan ekonomiska medel och kunskap, bege sig till Sverige. Dessutom handlar det inte om barn utan om unga män, nästan aldrig kvinnor.
När sedan släktens uppsåt lyckats och "barnet" fått uppehållstillstånd, kommer barnets närmaste släktingar enligt regeln om släktanknytning. I vissa fall t.o.m. fru och barn!!
Listan med exempel kan göras hur lång som helst.
Dessa saker förekommer aldrig i massmedia. Man väljer helt att förtiga uppenbara fakta. Det som inte syns i tv eller skrivs i tidningar existerar helt enkelt inte för vanliga människor. Så hjärntvättas effektivt befolkningen av de personer som utger sig för att sprida sanningen och att informera korrekt.
Tyvärr har jag tvingats konstatera att de flesta journalister inte är objektiva förmedlare av information, utan subjektiva agitatorer med egen politisk agenda. Att låta personer med annan uppfattning komma till tals, i sann demokratisk och öppen anda, är inget som passar dessa politiskt tendentiösa proffstyckare.
Jag har upplevt en frustrering och maktlöshet inför denna förljugenhet. Har frågat mig själv om det över huvud taget fanns något jag kunde göra och kom fram till två saker.
Denna anspråkslösa artikel har skrivits i förhoppning om att fler ska ifrågasätta den information vi dagligen matas med via konventionella nyhetskanaler.
Det andra jag rimligtvis kan göra är att ta ställning politiskt. Tidigare har jag traditionellt alltid röstat på ett visst politiskt parti. Eftersom jag insett det lönlösa i att få gehör för mina synpunkter inom de etablerade partierna så har jag beslutat att rösta på Sverigedemokraterna.
Jag ska vara ärlig och säga att jag varit tveksam ett tag men ser nu ingen annan möjlighet. Sverigedemokraterna är det enda parti som har civilkurage nog att ta bladet från munnen och säga sanningen om de saker jag väl känner till från min polisiära verklighet.
Slutligen vill jag uppmana fler kollegor (polismän) att skriva om sina erfarenheter beträffande de saker som vanliga människor, på grund av medias och politikers mörkläggning samt fega polischefers politiska korrekthet, inte får någon kunskap om.
Frustrerad polis
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
