Norsk dokumentär om Muslimska Brödraskapet, vars svenska gren har tydliga kopplingar till ledningen i Södermalmsmoskén.
KRÖNIKA Vi politiskt inkorrekta människor tar islamisterna på allvar, och hånas för det. Inte bara det; vi förföljs, jagas, tvingas in i anonymitet, kallas för en mängd olika epitet som vid de första åhörandena känns enormt smärtsamma, men som man allteftersom låter rinna av sig som vattnet på en gås. Finns liv, så finns lidande. Är man en seriös person, så är man. Tar man människor på deras ord, så gör man det.
Att det skulle behövas konspirationsteorier à la Eurabia för att inse att islam är ett oerhört hot mot vår parlamentariska demokrati och Västerlandets friheter är bara höjden av den typ av dumhet som PK-media, bland dem SVT, ägnar sig åt när de ska få svenskar att förstå hur ondskefulla vi anti-islamister och anti-multikaos är. Det går utmärkt att lyssna på islamisterna, och höra vad de säger. Som i den norska dokumentären om det muslimska brödraskapet. Den sändes första gången hösten 2010 i Norge.
Är det en pösmunkig självgodhet, en sävlig dryghet, eller ren och skär idioti som gör politiskt korrekta människor i Sverige så fasta i tron på att ”äsch – invandrarna är lallande, aggressiva och enfaldiga och menar inget annat än gott”? Att det känns godare, mer tolerant och multikulti att tro att bara vi sitter still i båten kommer vi inte kapsejsa? Bara vi visar vår goda vilja så är alla snälla tillbaka? Liksom?
Jag har inga behov av konspirationsteorier: det var en av de stora nackdelarna med att bo och arbeta i Mellanöstern. Många där lever sina liv i tron att hela livet är en stor konspiration. Och att det framför allt är USA, CIA och FBI som är de ansvariga för hur man förs bakom ljuset. Inget är som man tror det är… ”the owls are not what they seem to be… ” (Twin Peeks). Tja, och så är det klart att man alltid får räkna med Mosaad ända tills man lyckats i sitt uppsåt att i enlighet med koranens bud döda alla judar…
I Skandinavien har mycket ändrats sedan den 22 juli. Plötsligt uppenbarar sig ytterligare risker med den ohejdade invandringen av människor från den islamska världen. Denna gången inte från någon av de otaliga, dödsbejakande islamistiska organisationerna utan från en norrman som hade behov av att bli sedd och erkänd som NÅGON och valde att döda sina egna.
1. En aggression av historiska proportioner mot oskyldiga människor.
2. Ett avståndstagande från en politik från terroristens sida som tvingats på skandinaver utan att de blivit tillfrågade.
3. En oerhörd frustration från samme man över att inte ens ha en chans att bli tillfrågad: han är ju bara en ”Ola Norrman” som ska gapa, svälja och hålla käften och dessutom jobba och betala skatt så att alla islamister kan klara sig på bidragen han är med och betalar.
4. Ett förnekande från samme man att den parlamentariska demokratins regler skulle kunna vara en väg framåt för honom för att påverka politikens utformning.
5. Att fokus förskjuts FRÅN de som är ansvariga för den galna politiken, TILL ställföreträdande syndabockar i form av en politisk ungdomsorganisation som är positiva till den nämnda uppåt-väggarna-politiken.
6. Och att följderna av terrorn i hans ögon potentiellt blir en försämrad rekrytering till det parti som han ser som mest ansvarig för den huvudlösa invandringspolitiken, den som splittrar samhället, nivellerar det, tillika förnekar och vänder ryggen åt den inhemska kulturen.
7. Och så slutligen det som Jimmie Åkesson påpekade i sitt tal i Sölvesborg i går: det faktum att terroristen i sitt manifest kan tänka sig att samarbeta med de mest militanta islamisterna från Mellanöstern – de som i praktiken tillber döden i stället för en gud – för att till varje pris få sin vilja igenom. Denna totala kullerbytta – vad är den tecken på? En infantil ilska över att inte få det som man vill? Är det i verkligheten så att Breivik är quisling i en ny gestalt? Eller är han något så banalt som en människa som är beredd att göra vad som helst för att få sina 15 minuter i världens strålkastarljus? För att bli ihågkommen som varande NÅGON?
Hjalmar Söderberg i ”Doktor Glas”:
”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”
Breivik lär bli en ikonisk figur i den skandinaviska kulturen, politiken och historien. Som en ställföreträdande ursinnig gud som samvetslöst tar livet av syndabockarna i stället för de riktigt skyldiga: våra politiker som fattar besluten. Att han skulle kunna bli en ikon som många ser upp till anser jag vara omöjligt eftersom han A. mördade de oskyldiga i stället för de skyldiga och B. kunde tänka sig samarbeta med islamisterna samt C. är en i grunden tillbedjare av totalitarismen, förtrycket av sina medmänniskor.
Jag tror inte att det finns många som Breivik i Europas massinvaderade länder.
Beträffande invandringspolitiken finns en uppdämd stor aggression i folkled. Många känner sig lurade av sina politiker och förda bakom ljuset. Vanmakten är stor hos en del av befolkningen som är politiskt inkorrekta och inte låter sig luras av politikernas evinnerliga jamsande.
För att inte tala om det makalösa, kränkande och okunniga förnekandet av Sveriges kultur och traditioner som dagens politiker gör sig skyldiga till. Det är inte minst deras okunnighet, bristande historiska kunskap och avsaknad av respekt och insikt som får mångas blod att koka.
Tiden lider, klockan är mycket och islamiseringen av vårt och andra europeiska länder fortgår med stora steg. Majoriteten av våra valda representanter inser inte faran. De lyssnar inte på vad islamisterna själva säger. En sann svensk, europé och förespråkare för den parlamentariska demokratin tiger inte. Kampen mot islamismen har bara börjat.
Madame du Nord
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
