NOSTALGI Det var en tyst fredag, före bönen. Allt var stilla i den stora staden. Värmen var påträngande tjock med solen i zenit. Inte den minsta vindpust här i staden vid en oas. På gatan vi bodde inte långt från souken (den stora marknaden där man kan köpa det mesta inklusive får och getter att grilla i trädgården), befann sig de flesta inomhus inför fredagsbönen i moskén. Plötsligt hörde jag kända toner. Mitt sinne lättade. Musiken fortsatte spela; skrattande, gråtande gitarrer, trummorna gav ett beat, sångaren lät tidvis sin baryton höras: ‘Sultans of Swing’, Dire Straits.
Vi hade flera balkonger ut mot gatan. Jag smög på den som i sin helhet bildade en tunnel från vårt sovrum fram till räcket och tittade försiktigt ut. Det var en gästarbetare från ett östasiatiskt land som samtidigt som han tvättade och putsade sin fina bil hade Dire Straits på högvolym i bilanläggningen.
Trots den mellanöstliga omgivningen kände jag mig plötsligen förflyttad någon helt annanstans. Till min egen icke-muslimska värld hemmavid. Min egen värld där det inte fanns en 15-årig flicka i ett hus inte långt från vårt som skrev hemliga brev till min 16-årige son där hon bad honom rädda henne från sitt eget öde: att bli sittande bakom neddragna gardiner i huset mittemot utan att få gå i skolan. Hon hade gjort färdigt högstadiet och ville fortsätta studera, pappan tyckte det var trams. Min son hade aldrig ens sett henne, hon hade sett honom.
Vi var under några år på besök i verkligheten, den muslimska, oerhört förtryckande verkligheten. Nej; inte för oss, vi västerländska högt betalda specialister med våra flotta boningar, våra bilar som tog oss långt bort till Indiska Oceanen i Oman där man knappt behövde märka att man levde i muslimska länder. Våra pengar som på ledig tid kunde köpa oss resor till andra miljöer. Våra avtal som gav oss semester inklusive resan hem när det var som varmast ; ingen fick jobba ute om temperaturen var > 50 grader Celcius, men eftersom man aldrig offentliggjorde gradantal över 50 blev detta inget problem!?! Många bygg- och jordbruksarbetare försmäktar och dör i den värsta värmen, men det är inget man låtsas om. Det är ändå bara gästarbetare som gör de där jobben – kommande som de är från mycket fattigare länder. Att de är muslimska ”bröder” betyder då inget.
Jag hade en del erfarenhet den där dagen när jag lyssnade på Dire Straits på vår återvändsgata och min insikt om vilken älskare av demokratin, den parlamentariska, jag är. Dire straits blev en väckarklocka. Musiken gav mig en väg tillbaka till mina rötter som i högsta grad är nerborrade i Norden och i förlängningen till den europeiska kontinenten.
Uppmaningen till bön i gryningen – ca kl. fem – hörde jag inte alls trots att sångaren som sjöng från minareten hade en vacker röst. I min dröm hörde jag fortfarande Dire Straits och de representerade just då det bästa i våra fria parlamentariska demokratier med den glädjefyllda professionella musiken som ett utskott på demokratins träd.
Madame du Nord
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
