INSÄNDARE Vi talar om hederskultur, skamkultur, men vad har vi här? Ett folk som går runt och skäms för sina åsikter, för sin egen kultur och sitt land. Ett folk som inte vågar prata öppet om det som trycker. Ett folk som skrämts till tystnad av sina folkvalda och deras lakejer. Tystnad av rädsla att bli anmäld, få sparken, bli utesluten. Att bli kallad rasist eller islamofob. Här kan man komma och snacka om skamkultur.
Det pratas om att vi måste få bukt med vi- och dom- tänket. Vilka är vi och dom? Jag känner mig just nu mest som någon av dom. Dom som inte kan och inte vill acceptera läget. Risken är ju förstås att någon skulle få för sig att jag en sådan där rasist? Vilket tydligen är det värsta man kan vara idag. Vilket tydligen alla är, som inte tycker att allt är guld och gröna skogar. Som inte snällt gapar, tuggar och sväljer.
I Sverige ska vi gilla olika och det kan jag gå med på. Alla gillar ju olika. Mest för att vi är olika. Men när det blir för olika då? När olikheterna skapar ett samhälle i fritt fall. När det ger ett nytt samhälle som inte känns bekant. När de som byggt samhället får stå tillbaka och se sig överkörda. Hur mycket olika ska vi egentligen gilla? Jag hakar upp mig på det där med att gilla olika. På det faktum att alla måste gilla olika. Eller snarare lika. Gör man inte det är man en paria, en rasist. Det kortet är helt klart det mest spelade just nu. Ja förutom islamofobkortet då. Det är hemskt trendigt.
Helst av allt så vill jag stödja dem som kämpar för att det ska finnas rättvisa i Sverige, även för svenskar. Vara kaxig och tuff. Öppen och stolt. Gå med i tåget. Helst av allt så hade jag velat stå på Kortedala Torg med en skylt med texten: Var är feministerna? Var är RFSL? Var är alla ni som tror er ha patent på demokratin och som ”Inte vill ha rasister på våra gator?” Men jag håller mig hemma. Man vill ju inte råka illa ut, synas i media, få problem. Där har vi den där rädslan igen. Över att stå ensam. Över att inte passa in.
Förresten så är det kanske lika bra att anpassa sig till den framtid som alla ”hemska rasister och islamofober” förutspår. Ni vet då kvinnor ska vara värda hälften, homosexuella ska döden dö, en urgammal bok ska vara lag och så vidare. Bäst att man inte opponerar sig. Då kan ju folk tro att man är just islamofob, rasist eller något annat lika illa. Nej, ner med näven i fickan. Ner med alla former av impulser som kan leda till att någon politiskt korrekt och ”bättre vetande” får upp ögonen för en och med ett anklagande, myndigt pekande finger öppnar munnen och skriker rakt ut. Punktmarkerar. Hänger ut.
All denna rädsla är betungande. När ska man någonsin kunna tala ur hjärtat igen? Visa vad man vill. Visa vart man står. Utan att få ett kryss på ytterdörren som talar sitt tydliga språk: Här bor en sådan där som inte är politiskt korrekt. Här bor en pestsmittad. Sverige har blivit ett skumt land. Ett land med hybris och självförnekelse. Narcissism och självförakt. Beröringsrädsla. Alltid denna beröringsrädsla. Vi har oss själva att skylla. Vi har valt. Men man kan ju ändra sig. Alla kan ändra sig. Borde ha rätt att göra det. Utan att bli utpekade. Utan att behöva gömma sig. Utan att behöva förneka sig själva, sin kultur och sina åsikter.
Ibland funderar man över vart våra politiker egentligen vill komma med det som sker nu. Visst är det snällt att öppna gränserna. Visst är det snällt att ta in folk, även om de ljuger om sitt ursprung. Även om man är medveten om att de ljuger. Visst är det snällt att inte ifrågasätta. Snällt att ge dom som kommer en chans att komma in på arbetsmarknaden. Positiv särbehandling är ju finfint. Men är det snällt mot svenskarna? Är det snällt mot alla de övriga arbetslösa att de ska behöva se sig omsprungna av folk som är nya i landet?
Vad politikerna verkar ha missat helt är att särbehandling ökar utanförskapet. Ökar främlingsfientligheten. Inte mot dom som kommer i sig, men de får symbolisera orättvisorna som vår egen regering håller på med mot dem som är födda här- eller har bott här länge.
Är det rätt, som man idag ser och som jag själv har sett, att invandrare som bott här i minst tio år- och ofta bra mycket längre fortfarande inte kan göra sig förstådda utan tolk? Inte kan klara sig själva i kontakt med myndigheter eller vid läkarbesök? Vad var det som gick fel? Än värre är när samma människor spelar på att de inte kan språket. Skaffar sig fördelar på det viset. Kommer undan med saker som inga andra kommer undan med, på till exempel arbetsplatser och får göra det. Får det för att ingen vågar säga emot. Av rädsla. Jag kallar det rädsla när man inte vågar säga emot och inte vågar ifrågasätta. När man ger spelutrymme, för att vara snäll eller för att inte bli anklagad.
Vi är helt enkelt för snälla idag och den snällheten tycker jag börjar likna ren och skär elakhet. Det är elakt att behandla människor som trotsiga barn. Det är elakt att låta dem bete sig som sådana och att ge dem pengar varenda gång någon har en åsikt som inte passar dem. Det är elakt att inte sätta lite press och krav på språket och integration i övrigt. Det är då man dömer till utanförskap. Det är då ilskan hos den övriga befolkningen växer. Var ska det sluta undrar jag?
Alla ska passa in. Ingen vill vara ute i kylan. Det är lätt att säga: ”Jag viker mig inte. Jag tänker inte backa. Jag står för mina åsikter.” Men den dagen man har ett jobb. Den dagen man har andra än sig själv att försörja. Den dagen sänker sig tystnaden. Man kanske står för det man tror på, men när det kommer till kritan, när man har för mycket att förlora då biter man sin tunga knyter sin näve och spelar med i spelet. Utåt sett. Visst är det fegt, men att stå utanför är det nog ingen människa som vill. Därför har jag svårt att förstå dom som inte vill anpassa sig till samhället. De som väljer att stå utanför.
Men man kan ju se det så också, att vår regering har tillåtit folk att vara just utanför och det verkar ibland som att det är många, främst muslimer, som inte vill beblanda sig överhuvudtaget med oss andra. Som inte vill vara, eller bli, som vi. Frågan är vad de gör här? Frågan är varför de väljer att komma hit om de ändå inte gillar oss och inte vill leva i vårt samhälle, på våra villkor? Fast är man tillräckligt många som står utanför, då har man ju en grupptillhörighet och känner sig inte utanför. Det är nog så som staterna i staten växer fram idag.
Det sägs om svensken att han knyter näven i fickan. Jag har en känsla av att den näven snart kommer att sitta i ansiktet på etablissemanget. Att folk kommer att tröttna på att vissa leker med våra resurser. Leker med våra värderingar. Med vår framtid. I de blindas rike är den enögde kung. Det känns som att fler och fler blir enögda nu, allteftersom. Trots den massiva propagandaapparatens ansträngningar. Vissa säger att hotet från islam är hittepå. Att det är ett uppdämt behov av att vilja ha en fiende som ligger bakom.
Jag säger: Skaffa glasögon. Säger att det är ett fantasisfoster att islam är illa för väst, eller för den delen överallt. Jag säger: De enda fantasierna är de som står skrivna i en bok. Vissa säger att det är rasism, detta att inte vara för mångkulturen. Jag säger: Vakna!
”Sverige är fantastiskt. Sverige är ett föregångsland. Sverige står för öppenhet. Alla som bor i Sverige är svenskar.”
Tillåt mig att skratta bittert. Visst är alla som bor här svenskar… så länge det passar dem. Så länge man inte kan dra fördel av att inte vara det.
Olsson
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
