POLITISK FÖRFÖLJELSE Mauricio Rojas var en aktiv folkpartist en gång i tiden och en av få som vågade kritisera den heliga mångkulturen. Dessutom kunde han redan 2005 i en artikel i DN konstatera att invandrares överrepresentation gällande vissa typer av brottslighet inte alls har med så kallade socioekonomiska orsaker att göra utan den kulturella bakgrunden. PI hade ett längre inlägg om just Rojas och hans öde i juli 2010; Riksdagspolitikern som tvingades i landsflykt. I dag skriver Rojas på Newsmill om sina upplevelser av den sektliknande situation Sveriges politiker och journalister lever i.
Rojas inleder med att hänvisa till Per Gudmundsons artikel om invandrares överrepresentation i norsk brottsstatistik, något PI var först ute med bland svenska medier, som Gudmundson fick utstå massiva repressalier för – bland annat mordhot.
Att skillnaderna i brottsfrekvensen (över- respektive underrepresentation) inte kan förklaras om man bara tar hänsyn till ursprungsneutrala faktorer typ kön, ålder, bostadsort, sysselsättning eller förvärvsinkomst.
Att invandrarnas ursprung spelar roll för att föstå dessa skillnader.Norges statistiska centralbyrå skriver följande om rapportens slutsatser: ”Innvandrere og norskfødte med to innvandrerforeldre er overrepresentert i kriminalstatistikken. For enkelte grupper forklarer befolkningssammensetning opptil 45 prosent av denne overrepresentasjonen blant straffede. Jobb og bosted forklarer svært lite. Lovbruddsbildet for innvandrere varierer med landbakgrunn.”
Alltså, i bästa fall kan ungefär hälften (fast ofta mycket mindre) av skillnaden förklaras med de klassiska sociodemografiska variablerna, som tillmätts så stor betydelse i kriminologisk forskning. Det handlar i själva verket om en mycket gammal nyhet. I Brottsförebyggande rådets (Brå) rapport ”Brott bland svenskar och invandrare” från 1996 står följande att läsas: ”Invandrarnas överrepresentation i brottslighet förklaras således inte av en ogynnsam fördelning vad gäller kön, ålder och bostadsort … Till detta kan nu läggas att invandrarnas överrepresentation i brottslighet inte heller kan förklaras med att invandrare är sämre lottade än svenskar när det gäller socioekonomisk status.”
Inte heller finns det något seriöst belägg för att en s k diskrimineringseffekt (att invandrare anmäls och döms oftare för brott än infödda) skulle kunna förklara skillnaderna. Om detta så vanliga förklaring i vissa kretsar skrev jag i min DN-artikel: ”Inte heller kan diskriminering eller ”rasism” vara en avgörande förklaringsfaktor eftersom det då vore mycket svårt att förstå varför chilenarna… uppvisar en betydligt högre brottsöverrepresentation än exempelvis etiopierna och andra grupper från Afrika söder om Sahara, eller varför personer från Mellanöstern skulle ha dubbelt så hög brottsbelastning jämfört med indier och vietnameser.”
Jag skrev vidare att det finns ”inga socioekonomiska eller andra faktorer som direkt har med situationen i Sverige att göra som kan förklara vissa nationaliteters kraftiga överrepresentation i vissa typer av brott. Här finns det uppseendeväckande stora skillnader mellan grupper som ur en socioekonomisk synvinkel är mer eller mindre lika utsatta.” Ur detta drog jag den slutsats som direkt ledde mig till skampålen:
”Den aspekt som ofrånkomligen måste beaktas för att kunna ge en förklaring till de frågor som ställs här handlar om invandrarnas sociokulturella arv. Det är bara olikheterna i detta arv som i kombination med andra allmänverkande faktorer – som utsatthet eller diskriminering – kan ge en mer tillfredsställande förklaring till såväl skillnaderna i brottsbelastningen som ”specialiseringen” i vissa typer av brott. Ett sådant påstående har hittills varit mer eller mindre tabubelagt, men det är det enda sättet att verkligen både förstå och ta itu med en situation som är djupt otillfredsställande.”
Det var för mycket för vårt lands sträva politiska korrekthet, trots att mitt påstående egentligen var en självklarhet. Hur kunde det arv av livserfarenheter och socialt betingade kulturmönster som människor bär med sig inte spela roll när det gäller just brottsligheten? För att påstå något sådant måste vi tro att människan (invandraren i detta fall) är ett slags kulturellt tabula rasa, som enbart återspeglar sina nuvarande sociala omständigheter. Så är det givetvis inte fallet och brottsstatistiken gjorde den saken lika uppenbar som allt annat.
Reaktionernas häftighet mot min artikel kunde emellertid knappast dölja det faktum att ingen bättre förklaring kunde ges till de stora skillnaderna i brottsfrekvens och -inriktning mellan olika invandrargrupper som statistiken fortsatte att redovisa efter att man kontrollerade alla de vanliga sociodemografiska förklaringsvariablerna. Fortfarande idag väntar jag på en sådan förklaring. Jag väntar likväl på en Brå-rapport som skulle redovisa förhållandena i Sverige med samma tydlighet som den norska rapporten. Men en sådan rapport kommer knappast att se dagens ljus. Det finns ett politiskt motstånd mot att närmare beröra en fråga där, som Per Gudmundson säger, ”det svåra är för politikerna att veta hur man ska agera utifrån kunskapen.”
[...]
I min intellektuella och politiska gärning försökte jag hålla mig till detta. Priset för mitt vägval blev högt: allehanda påhopp, grova tillmällen (”rasist”, ”jävla svin”, ”onkel Tom”, ”depraverad rabulist” och ”blek husneger” är bara några exempel från en mycket lång lista), mobbning (kom ihåg ”hunden Mauricio”, en svartmuskig otäck hund med notorisk utländsk brytning som gick runt och vräkte ur sig alla möjliga tarvligheter, som blev ett återkommande inslag i ett program av SVT), allvarliga hotelser, fysiska angrepp (som tvingade mig att avsluta valrörelsen 2006 med ständig Säpo-bevakning) och, slutligen, ett slags yrkesförbud att verka inom integrationsomådet inom ramen för den i september 2006 valda borgerliga regeringen (det var Maud Olofssons bidrag till det hela). Det återstod bara att vandra vidare och det gjorde jag också.
Inte utan vemod blickar jag numera från fjärran mot allt detta. Mycket tyder på att invandrardebatten fortfarande befinner sig långt från ”öppenhjärtlighetens råmärken” och ännu längre ifrån det sansade och resonabla samtalets revir. Synd för Sverige.
Läs hela debattartikeln på Newsmill
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
