LÄSARBIDRAG Idag 25/1 2011 skriver Jenny Stiernstedt en artikel i DN om vår benägenhet att stereotypisera muslimer med mera. Stiernstedt agerar mer som en introduktör av olika forskare inom media och religion i syfte att få ett förment "vetenskapligt" stöd för, får man förmoda, för sina egna politiskt helt korrekta teser. Enligt medieforskaren Ylva Brune är den vanliga skildringen av terroristen att han är en ung muslimsk man. Det måste väl konstateras att detta vare sig är en "skildring" eller en "stereotyp" då de flesta terrordåd i Allahs namn begås av just yngre män.
Antagligen är det lättare för de bakomliggande ledarna att slå i unga, än äldre, män att om de spränger sig själva i luften – och tar med sig så många oskyldiga som möjligt – så väntar Paradiset med unga, vackra jungfrur, vin och ädelstenar. Ylva Brune hävdar att 85 % av alla reportage angående muslimer i media under 80- och 90-talet handlade om våld och 25 % om terrorism. Det kan säkert vara korrekt men vad är det för konstigt med det eller vad säger dessa siffror? Det är väl åtminstone knappast något bevis för att stereotyper skapas genom medial upprepning?
Vidare hänvisar Brune till kyrkan som sedan 1500-talet förtryckt och föraktat muslimer och att även den svenska kyrkan historiskt anslagit plakat på kyrkbacken med angrepp på såväl judar som muslimer. Självklart upplevde den kristna världen muslimerna som ett hot under lång tid. Under 700-talet lade Allahs krigare under sig en stor del av den kända världen, inklusive Mellanöstern, Nordafrika och stora delar av Spanien. Tack vare kristna frankiska krigare satte man stopp för vidare expansion bortom Pyrenéerna.
Muslimerna gav sig dock inte och 1453 intogs Kristendomens främsta fäste i öst sedan 300-talet, nämligen Konstantinopel eller dagens Istanbul. Och flera hundra år senare stod turkarna/muslimerna vid Wiens portar. Självklart reagerade den kristna världen på denna aggressivitet. Men allt detta har väl knappast någon bäring på dagsläget även om historia alltid är en källa att förstå sin samtid. Mot den historiska bakgrunden är det knappast märkligt att det finns en djupt rotad skepticism och rädsla för Islam.
Inte heller Brunes argumentering att vi under den Victorianska epoken var sexuellt pryda och då förknippade muslimerna med lössläppthet medan vi idag själva är lössläppta och muslimerna "traditionalister". Man frågar sig, vad har detta med dagens debatt att göra? Den svenska kyrkans företrädare får väl till stor del idag anses tillhöra vänstern där det inte ens är ett oavvisligt krav att tro på Gud, åtminstone inte enligt förre ärkebiskopen K.G. Hammar. Många promoverade prelater är väl idag lika politiskt korrekta och sekulära som stora delar av media och den politiska överklassen, oavsett partitillhörighet.
Docenten i religionshistoria, Christer Hedin, framför även tesen att när "kommunismen inte fungerade" och Sovjetväldet föll så behövde väst en ny fiende och det blev muslimerna. I själva verket var det så att säga precis tvärt om! Vänstern vägrade se stalinismens och kommunismens rätta ansikte trots övertygande bevisning från författare, dissidenter och rapportörer under många år.
När Sovjetsystemet sprack som en såpbubbla och övertygande bevisning om folkmord och förtryck var allmänt känt sedan länge gick det inte länger för vänstern att "sälja in" kommunismen och den sovjetiska "idealstaten". Vänstern var då tvungna att finna ett eller flera "nya projekt". Ett sådant projekt blev "miljörörelsen" som man lyckats få till en politiskt korrekt och bolsjevikinspirerad ideologi som ingen politiker med självbevarelsedrift vågar peta i oavsett en i många avseenden horribel lagstiftning mot den enskilda äganderätten och människors integritet.
Vänsterns hat mot USA – som tack och lov hade insikten och kraften att syna sovjetsystemet kort – hade sin motsvarighet hos en stor del av muslimerna och på så vis fick muslimerna ersätta Sovjetunionen och Stalinismen som kramdjur för rödvinsvänstern.
Deras fiendes fiende blev således en vän. Den ateistiska vänstern började helt opportunistiskt nu istället att krama om en kultur som var helt styrd av en religion – egentligen snarare en statsrättslig ideologi – och där Allah och hans profet Muhammed är "untouchable", där Guds lag (sharia) gäller, där kvinnor förtrycks, där unga män indoktrineras till att utföra vansinnesdåd, där det heliga kriget (jihad) skall ge världsherravälde med svärdets och terrorns hjälp, där utbildningen domineras av religiös hjärntvätt, där mänskliga rättigheter, som vi uppfattar dem, inte har något som helst utrymme etcetera.
Det är således precis tvärtom mot vad docenten Hedin framför! Men detta är vänsterns "andra projekt"! Stiernstedt lyckas också få ett ord på vägen av den sedan tidigare välkände sanningssägaren, Jan Hjärpe, som erbjuds torgföra den häpnadsväckande ståndpunkten att Sverigedemokraterna är vår motsvarighet till de extrema islamisterna.
En artikel innehållande så mycket rappakalja har sällan skådats.
Olof G.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
