POLITISKA LÖGNER Det nya modeordet på tidningarnas förstasidor är barnfattigdom. Både Expressen och Aftonbladet kör nu en stor kampanj tillsammans med Rädda Barnen för att få ut begreppet "barnfattigdom" på allas läppar, och politikerna hoppar naturligtvis på tåget.
I sitt installationstal pekade Håkan Juholt (S) ut barnfattigdomen som ett av Sveriges största problem. Men vad det egentligen handlar om är en av de största bluffarna, jämte de ensamkommande barnen, som media iscensatt sedan de "apatiska flyktingbarnen" var rubriksättarnas favorittema.
Begreppet barnfattigdom förs nu fram som ett argument för att snabbt omfördela resurser från svenska familjer till nyinflyttade barnfamiljer som ofta inte har bidragit ett jota till att skapa det välstånd som infödda svenskar åtnjuter.
.
Svenskarna – det självuppoffrande folket
Sverige är världsmästare på statligt utlandsbistånd, räknat som procent av bruttonationalinkomsten. Sveriges generositet är av den magnituden att inget annat land ens kommer i närheten. "Rasistiska" Danmark, som är tvåa, ligger långt efter Sverige.
Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) hoppar jämfota av glädje:
Jag tror att rekordet kommer att stå sig länge, det är svårslagbart!
Därutöver tar vi emot flest invandrare i västvärlden per capita, vilket kostar svenska skattebetalare enorma belopp. Hur mycket vet vi inte, eftersom politikerna styvnackat motsätter sig att frågan utreds. Men utredningar som tagits fram av våra mer demokratiskt sinnade grannländer Norge och Danmark, som tar emot mycket färre invandrare än Sverige, talar för att det sannolikt handlar om 100 miljarder kronor – årligen.
Men det är inte nog. Vi skänker också, utöver skatteinbetalningarna, mer pengar privat per invånare till välgörenhetsorganisationer än något annat lands befolkning.
I samband med katastrofen i Haiti var vi svenskarna de som skänkte tredje mest till öriket i absoluta tal, efter USA och Kanada. Med andra ord, vi nio miljoner svenskar skänkte överlägset mer än någon annan nation per invånare, och mer i absoluta tal än alla engelsmän, tyskar, spanjorer tillsammans! Stenrika norrmän kom inte ens i närheten av svenskarnas generositet.
Ni har sett det själva. Nästan vart fjärde reklaminslag på TV är framtaget för att förmå svensken att skänka en del av sin kvarvarande lön till än den ena organisationen, än till den andra. Denna massiva reklamkampanj, betald med våra bidragspengar, kombineras med ständigt återkommande TV-galor för varenda upptänklig farsot i världen, och där man kan ringa in ytterligare bidrag.
Vi är indoktrinerade sedan barnsben att ge, ge och ge, men främst är kampanjerna inriktade på utlandet. Det får naturligtvis konsekvenser på vår egen välfärd. Sverige halkar ner på i princip alla välfärdslistor som finns. År efter år. Vi är nu klart sämst i Norden när det kommer till välstånd.
Skolresultaten visar att svenska ungdomar klarar sig allt sämre i en internationell jämförelse. Undermåliga lärare, som ett resultat av låga lärarlöner och föråldrat skolmaterial, är bara en del av förklaringen. Att skolklasserna blandas upp med hitresta analfabeter spelar naturligtvis en stor roll för den dystra statistikutvecklingen.
Samtidigt som vi svenskar skänker och skänker, så pumpas det politiska budskapet ut att den svenska invandrings- och flyktingpolitiken är restriktiv och inhuman. Denna åsiktsgrund är nästan samstämmig bland svenska journalister, proffstyckare och – officiellt – hos rader av politiker.
Restriktiv? Inhuman? Sveriges invandring är, tvärtemot andra länder, nästan fullständigt inriktad på "flyktingarnas" behov istället för det egna samhällets. Enligt migrationsforskaren Elena Kyrklund har vi därutöver världens mest generösa medborgarskapslagstiftning.
Sveriges invandringspolitik är extrem i ordets rätta bemärkelse. Sverige har varit mer generöst mot jordens asylsökande och flyktingar än något annat land i hela världen.
Det är naturligtvis inte fel att vara givmild. Det är tvärtom beundransvärt att vara generös. Vi svenskar ska med rätta vara stolta över att vi är solidariska med fattiga människor. Men den svenska invandringspolitiken är inte rättvis, och den fungerar inte i längden. Och när media tutar i oss rena rama lögner för att få oss att öppna våra slitna plånböckerna på vid gavel så har det gått för långt. Alldeles för långt.
Det finns ingen anledning för någon svensk att känna sig skyldig att ta emot ännu fler asylsökande. Det finns ingen anledning för någon svensk att skänka bort överlägset mer av sitt välstånd än någon annan nationalitet på jorden. Trots det fortsätter alla större medier med kampanjer där den underliggande tonen är att skuldbelägga svenskarna ytterligare. Dessa implicita anklaganden övergår vid kritik ofta i direkt smutskastning istället för i saklig diskussion.
Ett skolexempel på en sådan skuldbeläggningskampanj pågår sedan en tid tillbaka i massmedia.
.
Den svenska ”barnfattigdomen”
Nu målar media och politiker upp ”barnfattigdomen” i Sverige som det största problem som drabbat landet på årtionden. Dock skriver ingen journalist om den bakomliggande orsaken till varför fenomenet uppkommit.
Tidningarna intervjuar fattiga ensamstående föräldrar och av någon anledning väljer de alltid att porträttera personer med svenska namn. Sanningen är naturligtvis att barnfattigdom är ett resultat av en ansvarslös invandringspolitik.
Först måste vi reda ut ordet fattigdom. I Rädda Barnens rapport, som åberopas varje dag i tidningarna, baseras begreppet barnfattigdom på en relativ jämförelse. Du skulle själv räknas som relativt fattig om du flyttade till en lägenhet på Strandvägen i Stockholm, om jämförelsepopulationen var begränsat till boende på Strandvägen.
Problemet med detta sätt att räkna är att i ett land som Sverige kan den relativa fattigdomen bli väldigt hög trots att inkomstskillnaderna egentligen är ganska moderata, och trots att de "fattiga" egentligen har en hög levnadsstandard ur ett internationellt perspektiv. Det har med andra ord ingenting med verklig fattigdom att göra.
Tänk er följande situation. En tiobarnsfamilj som bor på den somaliska landsbygden är inte relativt fattiga i sitt eget land, eftersom nästan alla landsmän är mer eller mindre fattiga med svenska mått mätt.
Men så flyger Röda Korset in familjen till Sverige, och då blir de plötsligt relativt fattiga, eftersom den somaliska jättefamiljen naturligtvis inte har samma välstånd redan från dag ett som en svensk familj med två barn åtnjuter. Det är inga konstigheter. Den asylsökande familjen lever ju på bidrag under många, många år. Att den somaliska asylfamiljen skulle betraktas som ytterst förmögna av deras forna grannar i hemlandet spelar ingen roll för statistiken:
Så fort denna familj satt sina fötter på svensk mark har de förändrat den inhemska barnfattigdomsstatistiken till det sämre.
Om vi fortsätter att ta emot tiotusentals fattiga asylsökande varje år så kommer statistiken försämras år efter år. Det är oundvikligt. Om Sverige införde en mer normaliserad invandringspolitik så skulle den relativa barnfattigdomen minska som genom ett trollslag. Men det är inget alternativ som politikerna vill diskutera. Och det är definitivt ingenting som tidningarna kommer att skriva om.
Folkpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har tidigare krävt att barnkonventionen ska bli svensk lag. Nu sällar sig Socialdemokraterna till detta krav.
Vad det innebär är att Sverige i framtiden kommer få ännu svårare att utvisa barnfamiljer som kommer hit utan flyktingskäl. Därmed kommer den relativa barnfattigdomen att accelerera ytterligare.
Fredrik Lundh Sammeli är ordförande för Unga Örnar, sossarnas barn- och ungdomsorganisation, och är överlycklig över Juholts beslut:
Vi har drivit frågan länge och jag är upprymd av glädje. Det är en viktig signal eftersom det framför allt kommer att tvinga beslutsfattare att ha barnglasögon på sig i sin vardag.
Vad massmedia och politiker nu vill göra är att skuldbelägga det svenska folket än en gång, och påskynda en omfördelning av rikedom från svenskar till invandrarfamiljer.
Det är ingenting som journalisterna skriver om i klartext, naturligtvis, utan fullt medvetet duperar de oss svenskar genom att förmedla bilden av att det är främst svenska fattiga barn det handlar om. Allt för att spela på vår solidaritet. Journalisterna utnyttjar vår världsunika generositet till bristningsgränsen, samtidigt som de vinklar och för fram lögner på ett sätt som saknar motstycke i västerländsk medietradition.
Det är därför journalister intervjuar den ensamstående småbarnsmamman Eva istället för den somaliska åttabarnsmamman Warda Mahamed. Det är därför de visar bilder på fattiga små lintottar istället för att visa upp somaliska jättefamiljer.
Omkring en fjärdedel av alla barn i Sverige har numera någon form av utländsk bakgrund. Rädda Barnens statistik visar att den relativa barnfattigdomen är mer än fem gånger så hög bland barn med utländsk bakgrund. Rädda Barnens rapport är entydig – barnfattigdom är först och främst en konsekvens av den förda invandringspolitiken.
En stor orsak till den relativa barnfattigdomen beror på att invandrarbarnens föräldrar inte jobbar i samma utsträckning som svenskarna gör. De afghanska föräldrarna har helt enkelt inte den utbildning eller yrkeskunskap som efterfrågas på arbetsmarknaden. Familjerna lever i en, ofta självvald, bidragscirkus som politikerna har skapat.
Men är det så märkligt att en afghansk familj som vi precis tagit emot inte har lika många DVD-spelare som den genomsnittliga svenska familjen? Varför ska vi svenska familjer medvetet försämra våra egna barns framtidsutsikter till förmån för somalier som flyttar hit och väljer att skaffa 10 ungar?
Och ska det faktum att vår vettvilliga invandrarpolitik leder till att den relativa fattigdomen ökar med varje asylant vi tar emot, användas i en skuldbeläggningskampanj mot oss svenskar? Ska det överhuvudtaget benämnas som fattigdom?
Endast i Sverige kallar man far- och morföräldrars slit för att förbättra den ekonomiska situationen för sina egna barnbarn för orättvisa.
Vad TV4 borde göra är att anordna en TV-gala för att utrota den kvarvarande barnfattigdomen hos de svenska småbarnsfamiljer som beskattas till fattigdom för att ha råd med världens mest vansinniga invandringspolitik.
Men det kommer aldrig att ske. Svenskarna är sannerligen det mest självutplånande folkslaget i världen.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
