INSÄNDARE Under Centerpartiets förnyelsedagar i maj höll 
Maud Olofsson ett linjetal om invandring och integration under parollen ”Nybyggarlandet Sverige”. För den som kan sin historia ger uttrycket en olustig association till den vite mannens kolonisering av den nordamerikanska kontinenten och undanträngandet av dess ursprungsbefolkning. Är Maud Olofsson bara omdömeslös med hur hon uttrycker sig eller är det faktiskt en sådan utveckling Centerpartiet ser framför sig – en kolonisering av Sverige av nybyggare från Nordafrika och Mellanöstern och den svenska ursprungsbefolkningen som en undanträngd minoritet?
I beaktande av den vidlyftiga invandringspolitik regeringen bedriver och där Centerpartiet som bekant ingår, är det inte alldeles självklart hur man ska tolka partiets avsiktsförklaring om att förvandla Sverige till ett nybyggarland. Vartefter det liberalradikala ungdomsförbundet CUF och den så kallade ”Stureplanscentern” börjat sätta sin prägel på partiets ideologiska agenda har vad som tidigare var ett svenskt folkrörelse- och landsbygdsparti i den politiska mittfåran alltmer förvandlats till ett internationalistiskt och nyliberalt – emellanåt vulgärliberalt – ytterkantsparti. Migrationspolitiken utgör inget undantag.
Maud Olofsson konstaterade att det tar sju år i snitt för en invandrare att få jobb i Sverige. ”Det är inte klokt” slog hon insiktsfullt fast. Men det var också ungefär så långt som klarsyntheten sträckte sig. I sitt tal sade Olofsson nämligen också så här:
Det finns krafter i vårt samhälle som tycker att Sverige skulle vara ett bättre land utan invandrare. Centerpartiet håller inte med. Vi tycker tvärtom att vi ska bredda och öppna Sverige för att få del av all den kompetens och kunskap som finns i att människor från andra delar av världen kommer hit. Inte bara för att det berikar vårt samhälle utan också för att vi behöver bli fler om vi ska klara jobben och därmed välfärden framöver.
Utöver regeringens redan aviserade/genomförda reformer och subventioner riktade mot invandrare såsom svenskdiskriminerande instegsjobb och nystartszoner föreslog Olofsson ett antal nya åtgärder för att få bukt med den höga arbetslösheten bland invandrare. Gemensamt för alla dessa åtgärder, reformer och subventioner som syftar till att få invandrare i arbete är att de innebär en ekonomisk nettoförlust för samhället och en försvagning av statsbudgeten i form av ökade utgifter eller minskade skatteintäkter.
Man kan också fråga sig om sådana stödtjänster som jobbcoacher skulle sett dagens ljus om det inte vore för vår höga arbetslöshetsinvandring. De förefaller mest av allt vara inrättade för att fungera som förkläde i kontakten med arbetsgivare för arbetssökande invandrare som inte talar svenska, inte kan skriva en jobbansökan, upprätta ett CV eller ringa ett jobbsamtal.
Det av just Centerpartiet lanserade RUT-avdraget är i realiteten också en sådan reform – lanserad under förespegling att hjälpa medelklassen lösa livspusslet men bakom fasaden ett system där staten subventionerar att invandrare som annars skulle gå arbetslösa kommer hem och städar hos svenskar. Avdraget borde kanske byta namn eftersom hembiträdet snarare heter Rania än Rut.
De ytterligare förstärkningar av arbetsmarknadsinsatserna för invandrare som Centerpartiet föreslår kommer sannolikt inte att leda till något trendbrott. Den höga arbetslösheten bland invandrare är ett mer djupgående strukturellt problem vars orsaker främst är att Sverige tagit emot och fortsätter att ta emot för många invandrare på för kort tid. Merparten av dem är dessutom flyktingar och deras anhöriga från Mellanöstern och Nordafrika som oftast saknar sådan kompetens som efterfrågas på den svenska arbetsmarknaden.
En politiker av Maud Olofssons kaliber borde rimligen inse detta. Det finns därför skäl att anta att åtgärderna som föreslås i första hand är avsedda att fylla en kosmetisk funktion. Olofsson vill ge sken av att hon ser problemen och försöker göra något åt dem. Att förmedla det intrycket har blivit än mer angeläget nu när ett parti som säger obekväma sanningar om invandringen har valts in i Sveriges riksdag och riskerar fortsätta att vinna väljare från de övriga partierna.
För Maud Olofssons parti som balanserar farligt nära 4%-spärren och är en av de stora förlorarna på den alliansinterna kannibalismen fordras inga stora strömhopp till Sverigedemokraterna för att läget ska bli allvarligt. Frågan är dock hur många som fortfarande låter sig övertygas av tillkämpat optimistiska utspel om migrationens förtjänster. För Centerpartiet liksom för de flesta andra partier står nog i stället hoppet till att så många som möjligt kan tänka sig fortsätta lägga sin röst på dem trots deras invandrings- och integrationspolitik, inte på grund av den.
Massarbetslösheten bland invandrare är inte bara ett arbetsmarknadspolitiskt problem och en försörjningsbörda för den arbetande befolkningen. Den utgör också grogrund för sociala problem och kriminalitet som gör Sverige till ett otryggt land att leva i. Invandrare är så starkt överrepresenterade för många typer av brott – i synnerhet grövre sådana – att det är relevant att parallellt med massarbetslöshet bland invandrare också tala om en masskriminalitet – ”det mångkriminella samhället” som det kallas i folkmun i en raljerande travesti på ett slitet uttryck bland den svenska migrationspolitikens och multikulturalismens apologeter.
Maud Olofsson menade i sitt tal att en fortsatt hög invandring behövs ”om vi ska klara jobben och välfärden” och för att möta ”den demografiska utmaningen” som består i att Sveriges befolkning blir äldre så att allt färre behöver försörja allt fler. Hon hävdade att Arbetsförmedlingen prognostiserat ett demografiskt relaterat behov av en halv miljon personer på den svenska arbetsmarknaden inom bara några är. Det är en siffra som det finns starka skäl att ifrågasätta eftersom den här sortens alarmistiska demografiprognoser aldrig slagit in tidigare.
Eftersom Sverige idag har både hög arbetslöshet och stor brist på arbetskraft inom vissa sektorer är problemet för landet som helhet snarare är en matchnings- och utbildningsfråga än en demografisk och migrationsrelaterad sådan. De demografiska utmaningar som ändå finns är i hög grad ett inhemskt regionalpolitiskt problem eftersom det i första hand är på landsbygden som befolkningen minskar och blir äldre till följd av att ungdomar och personer i arbetsför ålder tvingas flytta till städerna.
”Under 2008 hade 8 av 10 kommuner minskat i sin befolkning utan invandring” konstaterade Maud Olofsson i sitt tal. En aktiv regionalpolitik för en levande landsbygd var tidigare en hjärtefråga för Centerpartiet, decentralisering var honnörsordet. Numera har man anslutit sig till flyttlasspolitiken och det nyliberala resonemanget att landsortens avfolkningsproblem inte är ett nationellt politiskt ansvar, att staten bör ta sin hand från landsbygden och låta den dö om detta är marknadens dom över den. Det enda man erbjuder som plåster på såren är att fylla på befolkningsunderskottet med utomeuropeiska invandrare.
Att den demografiska obalansen kan elimineras med invandring är en myt som fria rörlighetsliberaler har spridit länge. Om så vore fallet borde detta ha skett för länge sedan efter 30 år med Europas mest generösa invandringspolitik. Det stora antalet anhöriginvandrare i skiftande åldrar innebär dock att det relativt sett är en för låg andel personer i arbetsför ålder som kommer hit för att invandringen ska ge någon märkbar positiv inverkan på åldersfördelningen. De som faktiskt är i arbetsför ålder arbetar – som Maud Olofsson själv konstaterar – inte de första sju åren i Sverige. Sanningen är att Sverige med dagens migrationspolitik importerar arbetslöshet i stället för arbetskraft, ökar försörjningsbördan i stället för att minska den.
Man behöver knappast vara främlingsfientlig för att resa frågan hur ens en bråkdel av de 500.000 demografirelaterade vakanser som Maud Olofsson siar om skulle kunna besättas genom att bjuda hit fler somaliska analfabeter och fåraherdar från Afghanistan. Betydligt troligare är att de i likhet med sina föregångare i stället kommer att fylla socialkontorens väntrum, även om de nu – i det regeringen kallat ”tidernas största reform på integrationspolitikens område” – först måste ta en snabb omväg förbi Arbetsförmedlingen.
Invandringen som den ser ut idag i profil och antal bidrar mer till det demografiska problemet än till dess lösning. Ett alternativ är förstås att vi byter inriktning och i stället systematiskt stjäl utvecklingsländernas spetskompetens, det lilla antal högutbildade personer som dessa länder har råd att producera och som är deras enda hopp för att utvecklas och nå välstånd och oberoende. Att ett rikt land som Sverige med stora resurser att utbilda sin egen arbetskraft skulle ägna sig åt den typen av ”brain-drain” framstår dock som omoraliskt och neokolonialistiskt.
Arbetskraftsinvandringsuppgörelsen mellan regeringen och Miljöpartiet som syftar till just ett sådant snyltande på omvärlden har dessutom utvecklats till ett fiasko. Den har knappast medfört några fördelar jämfört med tidigare för seriösa företag som söker särskild och svårfunnen kompetens. Däremot har den blivit ett eldorado för skumraskföretag och kriminella. Den har lett till ett omfattande fusk och missbruk med utnyttjande och utpressning av arbetskraft och ren människosmuggling där oseriösa arbetsgivare mot ekonomisk ersättning uppger ett fingerat arbetskraftsbehov som blir biljetten till Sverige för den som inte lyckats ta sig in i landet asyl- eller anhöriginvandringsvägen.
Att invandrarkvinnor föder fler barn än svenska kvinnor ger däremot en viss positiv effekt på befolkningens ålderssammansättning. Den skulle naturligtvis bli mer påtaglig om vi med centerpolitik tillät 10-35 miljoner utomeuropeiska barnaföderskor att flytta hit. Men denna högre nativitet har sin orsak i att invandrarkvinnor lever under patriarkala strukturers sociala tvång och förväntas se som sin plikt och livsuppgift att stanna hemma och föda barn. Är lösningen på Sveriges demografiska utmaning att förmena invandrarkvinnor den jämställdhet som svenska kvinnor åtnjuter? Är det förlegade könsroller och regelrätt kvinnoförtryck bland invandrare som ska rädda Sverige ur befolkningskrisen?
Om man på allvar vill öka nativiteten i Sverige utan en återgång till gamla könsrollsmönster är det en rejäl uppvärdering av föräldraskapet som behövs. Så länge det får betydande negativa konsekvenser för ekonomi, yrkeskarriär och social status att välja att vara tillsammans med sina barn kommer nativiteten att vara fortsatt låg inom stora samhällsgrupper och få kvinnor och ännu färre män välja att vara hemma med sina barn. Om man är seriös med att vilja bryta trenden för Sveriges låga nativitet och samtidigt slå ett slag för jämställdheten då satsar man pengarna och resurserna här, inte på mer invandring.
Att allt färre i Sverige måste försörja allt fler beror emellertid inte endast på den låga nativiteten utan i minst lika hög grad på den låga mortaliteten. Vi lever och är friska och arbetsföra allt längre men förvärvsarbetar under en allt kortare andel av livet. Lägg till detta att allt fler utbildar sig allt längre innan de träder in på arbetsmarknaden och man inser att debet och kredit i pensionssystemet blir svåra att balansera.
Pensionsavsättningarna blir naturligtvis än mer otillräckliga med en arbetslöshet bland invandrare på 30% (öppen + dold i olika skattefinansierade åtgärder) som inte sätter av några pensionspengar alls och ska försörjas både nu och när de bli pensionärer. Det är ”om vi ska klara välfärden framöver”, som Maud Olofsson uttryckte det i sitt tal, inte en börda som skattebetalarna kan bära i ett samhälle där vi förvärvsarbetar allt mindre.
Sannolikt kommer vi att tvingas arbeta längre vartefter medellivslängd och folkhälsa ökar om pensionssystemet ska klara belastningen. Det blir säkert inte en populär reform. Än mindre uppskattad lär den bli om två eller tre extra år måste bli fem eller fler till följd av att en stor grupp invandrare inte förvärvsarbetar överhuvudtaget.
Sammanfattningsvis kan konstateras att det utöver luddiga avsiktsförklaringar, orealistiska målsättningar och osubstantierade påståenden om invandringens förtjänster inte finns något i Maud Olofssons nybyggarkoncept som förklarar hur hon får ihop ekvationen att Sverige behöver fler invandrare när det inte går att få de invandrare som redan finns här i arbete ens med en stor arsenal av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och subventioner. Vad är det för ”kompetens och kunskap” som Olofsson åsyftar som alla dessa arbetslösa ”människor från andra delar av världen tillför Sverige”? På vilket sätt ”berikar det vårt samhälle”? Olofsson blir svaret skyldig.
Med hänsyn till Centerpartiets pågående generationsväxling och ideologiska metamorfos ger det måhända en bättre fingervisning om vad vi i framtiden kan förvänta oss beträffande nybyggarplaner för Sverige från detta parti om vi i stället för moderpartiet riktar blicken mot ungdomsförbundet. Att ta del av CUF:s med könsord och svordomar kryddade handlingsprogram är en märklig läsupplevelse såväl till form som innehåll.
Den inledande meningen i CUF:s integrationspolitiska manifest lyder ”CUF tror på fri invandring”. Man skriver också att man vill ta bort Sveriges nationsgränser som man betraktar som ett misslyckande samt att man innan det kan ske i varje fall vill avskaffa Migrationsverket och ersätta det med en myndighet som underlättar fri rörlighet. Hur många invandrare bör vi då räkna med att Sverige skulle få ta emot om CUF:s integrationspolitik implementerades fullt ut? Svaret är: nånstans mellan 20 och 70 miljoner.
Att CUF:s politik resulterar i en så massiv invandring inses om man gör några demografiska jämförelser. Europa har en genomsnittlig befolkningstäthet på 65 invånare/km². Motsvarande siffra för Sverige är drygt 20 invånare/km². I CUF:s migrationsliberala föreställningsvärld är Sveriges låga befolkningstäthet ett onaturligt tillstånd, en spänning gentemot omvärlden som behöver jämnas ut. För att åstadkomma en sådan utjämning krävs att Sveriges befolkning ökar med 20 miljoner invånare. Den högre siffran, 70 miljoner, erhålls om vi i stället för ett europeiskt medelvärde jämför Sveriges befolkningstäthet med Tysklands som är 230 invånare/km².
Den som tvivlar på att en sådan utveckling är möjlig bör besinna att ingen heller trodde att Sveriges muslimska befolkning genom invandring skulle gå från 0 till 500.000 på bara några få decennier. Man bör också vara klar över att nihilisterna i CUF saknar de skyddsspärrar mot att göra dramatiska ingrepp i Sveriges kärna, själ och identitet som vi andra är utrustade med. För dem är sådana begrepp och värden endast hinder att undanröja på vägen mot den sköna nya värld som ska bli vår under en nationslös nyliberal världsordning.
För att vinna acceptans för en sådan pyramidal invandring hos de svenska medelklassväljarna driver man parallellt en aggressiv lönedumpningspolitik med bl.a. nedmontering av arbetsrätten och avskaffande av den svenska kollektivavtalsmodellen. Med det multikulturalistiska nybyggarlandet USA som förebild vill man skapa en okvalificerad tjänstesektor med ”minimum wages” där invandrarna kan sugas upp och som kan förse medelklassen med billig privat och offentlig service.
En viss sinnesfrid inger ändå vetskapen om att Centerpartiet under flera decennier befunnit sig i fritt fall i fråga om väljarsympatier – från 25% till randen av riksdagsspärrens ättestupa. Denna långa ökenvandring är tveklöst kopplad till CUF:s och Stureplanscenterns maktkupp och omdaning av partiet från 1970-talets icke-socialistiska folkrörelsealternativ till 2010-talets vulgärliberala tankesmedja. Kanske kan det nya migrationspolitiska utspelet om ”nybyggarlandet Sverige” ytterligare skynda på processen att förpassa detta urspårade centerparti till historien. Låt oss hoppas det – för Sveriges skull.
Mats Dagerlind – Demofon
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
