OPINION Sedan Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson på midsommarafton publicerade sitt ledarstick om invandrares överrepresentation i kriminalitet och därmed bröt emot svensk medias tystnadsplikt, har ingen möda sparats bland landets multikulturalister och kulturrelativister för att fördöma Gudmundson och försöka förklara bort den besvärande statistik han redovisar.
Tystnadsplikten som Gudmundson brutit mot utgår ifrån den elitistiska diskurs som påbjuder att det är rasistiskt att tala om vissa saker med anknytning till invandring, hur sanna de än må vara. Människor är nämligen inte intelligenta nog att hantera sådana sanningar och tenderar att betrakta dem som ehh… sanningar. Påbudet omfattar heller inte bara journalister. Kommunpolitiker som velat räkna på invandringens kostnader har exempelvis fått erfara detta när de tvingats lägga räknedosan åt sidan efter dekret från central partiort.
Detta är inte första gången som Per Gudmundson hamnat i onåd på grund av att han överträtt de underförstådda gränserna för yttrande- och pressfriheten i Sverige. Omvänt tycks det däremot inte finnas några gränser för det tillåtna när det gäller att angripa Gudmundson. Det är exempelvis helt i sin ordning att som tidningen Galago gjorde för en tid sedan i ett upprop kräva att Gudmundson ska skjutas, det har JK fastslagit i dagarna. Den till samma tidning knutna serietecknaren Pontus Lundkvist skickade efter att Gudmundson anmält saken ut ytterst osmakliga maffiahotelser på Twitter, inte bara mot Gudmundson själv, utan också mot hans fru, föräldrar och minderåriga barn. Det var bara roligt tyckte flera av Gudmundsons politiska fiender och fyllde på med fler twitterövertramp.
För att komma till rätta med personer som Gudmundson som inte förstår att hålla tyst om invandrarkriminaliteten föreslår den liberala debattören Dilsa Demirbag Sten i en debattartikel i Dagens Nyheter att Sverige bör upphöra med att redovisa invandrares brottslighet som överrepresentation i procent och multiplar. I stället bör man redovisa sådan brottsstatistik i absoluta tal menar hon. Den framstår då som mindre problematisk och man undviker för invandrare ofördelaktiga jämförande utfall. Sanningen bör med andra ord döljas om den inte stämmer överens med kulturrelativismens idealiserade verklighetsbild eller om det finns minsta risk att någon kan känna sig kränkt av den eller uppfatta den på ”fel” sätt.
När Gudmundson i sin artikel redovisar statistik och fakta kallar Demirbag Sten detta för ”grumligt”. Frågan är vad man i så fall ska kalla hennes egna förslag till siffertrollkonster med enda syfte att dölja obekväma fakta – lervälling? Naturligtvis är det inte bara liberaler som tävlat i att slå logisk knut på sig själva i försök att vederlägga Gudmundson. På vänsterkanten finns flera hugade kandidater, exempelvis Expo-medarbetaren Alex Bengtsson som inviger sin nya plattform på Nyheter 24 med att vifta bort Gudmundsons statistik som ”intetsägande” med diverse raljanta pajaskonster.
Det går alldeles utmärkt för sådana migrationsvansinnets aningslösa apostlar som Alex Bengtsson att generalisera kring invandrare i positiva ordalag, hur de berikar det svenska samhället, är svaret på den demografiska utmaningen osv. Även som offer för strukturell diskriminering är det påbjudet att utdefiniera invandrargruppen. Det ställs heller inga krav på att styrka sådana påståenden. Det låter ju så fint när man säger dem så de bevisar liksom sig själva. Om man däremot som Gudmundson kopplar invandrare till något negativt, exempelvis samhällskostnader och brottslighet och dessutom kan dokumentera vartenda ord, då är det plötsligt intetsägande och rasistiskt att särskilja invandrare som grupp. Då skall varje siffra nagelfaras och ifrågasättas. Förklara det den som kan.
En annan skygglappsförsedd vänsterdebattör som upprört sig över Per Gudmundsons frispråkiga fräckhet är Aftonbladets ledarskribent Isobel Hadley-Kamptz. Hon gör sitt bästa för att på sedvanligt slentrianmässigt socialistmanér försöka dölja invandrarkriminalitetens etniskt kulturella och religiösa orsaker bakom sociala faktorer och klasskampsretorik. Få förnekar nog att sådana faktorer allmänt spelar in men de räcker inte för att förklara invandrares höga överrepresentation för grova brott och än mindre som orsaker bakom de typer av brott som är exklusiva för invandrare och inte förekommer bland svenskar.
Den största aha-upplevelsen tycks de migrationsproblemförnekare ha fått som ”upptäckt” att Gudmundson i sin artikel i vissa fall valt att redovisa brottsmisstankestatistik i stället för brottsstatistik. I den förstnämnda redovisas alla som har varit i delo med rättvisan medan den sistnämnda endast innefattar personer som blivit lagförda och dömda för ett brott. Den senare siffran är således en delmängd av den första.
Det är en populär uppfattning bland invandrarkriminalitetens bortförklarare att det finns invandrardiskriminerande strukturer lite varstans i det svenska samhället, även inom rättsväsendet. Tanken har vårdslöst framkastats bl.a. i en tendentiös rapport från Brå* men utan att beläggas. Rapporten handlar mer om riskbedömningar än konstaterad diskriminering. Till stor del är det också invandrare i egenskap av målsägande och brottsoffer som avhandlas och i dessa delar är utredningen självfallet irrelevant att åberopa i denna diskussion om invandrare som gärningsmän.
Icke desto mindre omhuldas dessa diskrimineringsspekulationer bland den svenska massinvandringens vänner som vore de absoluta sanningar. I en fanatisk nybyggarvisionärs konspiratoriska sinne är inte endast blåsippor bruna och sverigedemokrater rasister. Fienden finns överallt – arbetsgivare, hyresvärdar, krogägare, butiksinnehavare – alla hyllar de i hemlighet den vita rasens överhöghet. Och naturligtvis förhåller det sig likadant med poliser, åklagare, domare och nämndemän.
För diskrimineringsparadigmets trosvissa lärjungar är det en sakrosankt sanning att man som invandrare omöjligt kan få en rättvis prövning i det svenska rättssystemet. Om en invandrare grips av polisen handlar det enligt denna trosuppfattning främst om myndighetstrakasserier av en person på grund av hudfärg. inte om att vederbörande gjort sig skyldig till något ofog. Att gripa den som vistas illegalt i landet ska enligt samma åskådning alltid ses som ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Och när en invandrare döms för ett lagbrott, i synnerhet om påföljden är sträng, då bör man alltid misstänka att domstolen lagt större vikt vid gärningsmannens frenologiska näsvinkel än vid bevisningen i målet.
I denna vandringssägen om det rasismanstrukna svenska rättsväsendet hittar det mångkriminella samhällets vilsegångna apologeter förklaringen till varför invandrare är ännu mer överrepresenterade bland misstänkta brottslingar än bland dömda – rasistiska poliser haffar godtyckligt invandrare för att fördriva tiden som sedan ställs inför skranket av främlingsfientliga åklagare i rutinmässig skuldpresumtion. Ibland förhindras ”justitiemordet” av någon av de få domare som ännu inte sugits upp i rättsapparatens diskrimineringskultur och sammansvärjningar.
Så vill man faktiskt få oss att tro att det går till när en invandrare blir en siffra i den ena statistiken men inte i den andra. Vi som är massinvandringskritiska brukar regelmässigt anklagas för att vara konspiratoriska, sprida myter och lida av fobier. Återigen måste frågan ställas: vad ska man i så fall kalla våra svenskfientliga meningsmotståndare när de på fullt allvar avfärdar svensk brottsmisstankestatisktik med argumentet att rättsväsendet skulle vara genomsyrat av xenofoba ränksmiderier – psykotiska?
Vad diskrimineringsrapporter och kulturberikningsteorins anhängare helt förtiger är den andra sidan av myntet – hur invandrarbrottslingar på olika sätt tvärtom gynnas i rättsprocessen. Brott begångna av invandrare är många gånger svårare att utreda. Språkhinder, skyddande sociala nätverk i de etniska enklaverna där man på grund av att man uppfattar sig leva i exil i fiendeland av princip inte samarbetar med polisen, övergrepp i rättssak i form av hot och misshandel av vittnen samt större möjligheter att hålla sig undan lagens inte alltid så långa arm i utlandet är några av orsakerna.
Invandrarkriminella utan svenskt medborgarskap klarar sig dessutom ofta undan utvisning trots att de dömts till detta. Att någon avfyrat en knallpulverpistol i ett land räcker snart för att Migrationsverket ska avråda från av- och utvisningar dit. Som migrationsminister Tobias Billström nyligen klargjorde i ett meningsutbyte med Sverigedemokraterna i riksdagen möter det dock inga hinder att så snart PUT är ordnat långsemestra i det land man nyss inte kunde avvisas till, samma land som mördare och våldtäktsmän inte kan utvisas till. Med Migrationsverkets försiktighetsprincip är det märkligt att man fortfarande tillåter invandrare att bosätta sig i städer som Södertälje och Malmö. Med nuvarande migrationspolitik är snart dessa städer farligare att vistas i än Bagdad och Islamabad.
Allt detta medför sammantaget att jämförelsevis fler brottsutredningar där gärningsmannen är invandrare måste läggas ned i brist på spaningsresultat, att det är förhållandevis svårare att fälla invandrarkriminella i domstol, att en större andel brott begångna av invandrare preskriberas innan de går till åtal och att domstolsbeslut mot invandrarkriminella ofta inte kan verkställas.
Invandrares högre överrepresentation i statistiken över misstänkta jämfört med den över dömda beror således inte – så som kriminellkramarna i sina fria diskrimineringsfantasier vill göra gällande – på att ett stort antal oskyldiga invandrare grips och kränks i ett rättsväsende präglat av rasistiska strukturer. Den största förklaringen till sifferdiskrepansen är i stället att procentuellt fler skyldiga invandrare slipper undan den påföljd de rätteligen borde fått.
Utan att det ska uppfattas som ett påstående om att varje misstänkt invandrare är en skyldig invandrare kan man ändå se ett tungt vägande skäl till varför Gudmundson valt att redovisa statistik över misstänkta invandrarkriminella i stället för över dömda. Han har helt enkelt använt den statistik som troligtvis bäst återspeglar verkligheten.
Man får inte heller glömma att mörkertalet för invandrares brottslighet med stor sannolikhet är väsentligt högre än det för svenskars. Mycket av invandrarkriminaliteten äger rum i de slutna etniska besittningarna där polisens närvaro är låg, där människor är rädda för att anmäla brott och där kulturella traditioner påbjuder att man inte blandar in polisen. I stället skipar man rättvisa själva, genom vendettor eller mer formellt i sådana företeelser som romska domstolar, shariadomstolar och liknande etnisk-religiösa rättsskipningskonstruktioner.
Det är också dokumenterat att invandrare döms till lindrigare påföljd för vissa brott som barnaga, kvinnomisshandel och annat därför att domstolarna betraktar kulturella skillnader som förmildrande omständigheter. Invandrare kan också i skydd av miljonprogramförorternas parallellsamhällen relativt ostört ägna sig åt ett omfattande strukturellt förtryck mot kvinnor, hedersvåld, tvångsäktenskap, könsstympningar osv. Det här är specifikt kulturrelaterade brott och beteenden som i princip inte förekommer i svenska miljöer, som det svenska rättsväsendets saknar verktyg att hantera och som dessutom förtigs av ängsliga makthavare som inte vill riskera bli associerade med främlingsfientlighet och rasism.
Även hos den yngre, ofta svenskfödda men ändå inte assimilerade generationen, förekommer i dessa segregerade miljöer och i ymnig mångfald kulturunika former av brottslighet såsom skolmobbning med bötning, hot och våld mot lärare och systematiska sexistiska trakasserier mot flickor med hortillmälen. Ytterst få av dessa unga gärningsmän lagförs och för många av dem utgör detta grundutbildning och praktik inför vuxenlivets yrkeskriminalitet.
När en oproportionerligt stor andel av rättsväsendets resurser måste allokeras till invandrarminoritetens kriminalitet stjäl det resurser från att utreda och hindra övrig brottslighet och skapar överbelastningar i systemet. Det leder i sin tur till allvarliga konsekvenser för den allmänna rättssäkerheten för svenskar. Det är synnerligen allvarligt eftersom en av statens absolut viktigaste uppgifter är att skydda de egna medborgarna.
Det politiska etablissemanget och de rättsvårdande myndigheterna har i realiteten accepterat och kapitulerat inför den höga och ökande invandrarkriminaliteten. Man gör mer för att försöka dölja och bagatellisera problemen än man gör för att komma till rätta med dem. Stockholms länspolismästare Carin Götblad konstaterade nyligen i en debattartikel i DN och intervju i SVT ABC att den organiserade invandrarkriminaliteten i städer som Södertälje nu har ätit sig in i själva samhällskroppen och därmed är närmast omöjlig att bli av med. Klockan är med andra ord nu fem i tolv.
När enskilda socialistiska och liberala samhällsdebattörer negligerar medborgarnas oro över den galopperande invandrarkriminaliteten och ifrågasätter den uppmaning som Per Gudmundson i sitt ledarupprop riktar till Sveriges politiska partier, då gör man inte bara våld på de ideologier man säger sig företräda, det är också närmast att betrakta som intellektuellt landsförräderi. När politikerna i riksdag och regering gör samma sak, då gör de sig skyldiga till en av de grövsta underlåtenhetsförsyndelser som en stat kan begå mot medborgarna.
Mats Dagerlind – Demofon
Länkar
Per Gudmundsons ledarkrönika i SvD: Brottslighet bland invandrare borde oroa alla partier
Dilsa Demirbag Stens debattartikel: Grumligt i Svenska Dagbladet om invandrare och brottslighet
Per Gudmundsons replik till Dilsa Demirbag Sten: Dilsa Demirbag-Stens antydan är en förolämpning
Alex Bengtssons krönika: Brottslighet bland pursvenskar borde oroa alla partier
Isobel Hadley-Kamptz ledarstick: Den högljutt fobiska högern
Upprop i Galago med krav på att Per Gudmundson ska skjutas
Seriemagasin uppmanar att SvD:s ledarskribent skjuts
Skärmdump av Pontus Lundkvists maffialiknande hotelser mot Per Gudmundsons familj
Stockholms länspolismästare Carin Götblad intervjuas i SVT ABC om den organiserade brottsligheten i Södertälje
Carin Götblads debattartikel: Så ska vi stoppa den grova brottsligheten i Södertälje
* Den som till äventyrs önskar fördjupa sig ytterligare i ämnet kan läsa min utförliga kritik från 2008 av Brås rapport om diskriminering i rättsprocessen här: http://demofon.se/?p=2709
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
