OPINION Tre bilkapningar under pistolhot genomförs under ett och samma dygn i Stockholmsområdet. En polisman vid polisens länskommunikationscentral intervjuas och lämnar ett signalement på förövarna med kön, ålder och etnicitet. När det inträffade rapporteras i media har plötsligt uppgiften om etnicitet konsekvent utelämnats. En tillfällighet? Knappast. Ologisk kulturmarxism? Utan tvekan.
Det kulturmarxistiska diskrimineringsparadigmet genomsyrar i Sverige stora delar av såväl det politiska etablissemanget som medielandskapet. Utbredningen är väsentligt större än dess ekonomiska motsvarighet. Dess värderingar finns till och med inskrivna i grundlagen. Minoritetsgrupper betraktas som per definition diskriminerade och tillerkänns därför särskilt grundlagsskydd och olika former av positiv särbehandling.
Detta har lett till den paradoxala situationen att vi i Sverige har institutionaliserad diskriminering av den stora svenska majoriteten. Åtminstone skulle detta varit den adekvata slutsatsen i ett samhälle där kulturmarxismen inte hade tolkningsföreträde. I Sverige där minoriteter enligt det kulturmarxistiska teoremet definieras som inherent diskriminerade vederläggs en sådan argumentation genom att man från detta axiom härleder att en majoritet aldrig kan vara diskriminerad, inte ens en enskild individ tillhörig en sådan.
En djävulsk form av cirkelresonemang och baklängeslogik. Men Djävulen finns som bekant i detaljerna och därför kan det vara talande att låta ett fenomen som ytligt betraktat kan te sig bagatellartat illustrera vidden av denna problematik. Det handlar om svenska mediers informationsselektering i rapporteringen kring brott begångna av gärningsmän med utländsk härkomst, här exemplifierat med en serie bilkapningar under pistolhot i Stockholm.
Eftersom tillgrepp av fordon under vapenhot är ett förhållandevis spektakulärt brott jämfört med ordinära bilstölder väljer nyhetsmedier att slå upp saken tämligen stort. Polisen har ett gott signalement på gärningsmännen som bl.a. innefattar uppgifter om kön, ålder och etnicitet. Detta signalement delges medierna i sin helhet men medierna väljer att filtrera vad man vidarebefordrar till läsarna och filtreringen sker utifrån kulturmarxistiska principer.
Så här citerar exempelvis Svenska Dagbladet vad polisen uppgett:
– Gemensamt vid samtliga tillfällen är att rånarna varit yngre män beväpnade med pistol, säger Stefan Färdigs vid polisens ledningscentral till Sveriges Nyheter.
I Expressen återges uppgifterna om signalement på följande sätt:
– Signalementen överensstämmer. Det är en grupp unga killar, i tonåren, säger Färdigs.
Även Dagens Nyheter rapporterar om bilkapningarna. I motsats till Svenska Dagbladet och Expressen är man åtminstone konsekvent så till vida att man utelämnar signalementet i sin helhet och inte bara de obekväma delarna. Skälet till att inte vidarebefordra uppgifterna är dock detsamma. Så här skriver man:
Stefan Färdigs vid polisens länskommunikationscentral säger till DN att det mesta tyder på att samma liga ligger bakom samtliga tre rån. Vittnena har lämnat liknande signalement och tillvägagångssättet har varit likadant vid varje rån.
Det korrekta och fullständiga uttalandet från polisman Stefan Färdigs beträffande gärningsmännens signalement lyder som följer:
Gemensamt vid samtliga tillfällen är att rånarna varit mörkhyade yngre män beväpnade med pistol, säger Stefan Färdigs vid polisens ledningscentral till Sveriges Nyheter.
Den uppmärksamme upptäcker förstås omedelbart att ordet ”mörkhyade” inte förekommer i Svenska Dagbladets, Expressens eller Dagens Nyheters återrapportering. Inte heller förekommer något ersättningsord eller annan skrivning som ger motsvarande information om förövarnas härkomst.
För den som inte fullt ut är medveten om de outtalade publiceringsregler med utgångspunkt i opportun kulturmarxistisk politisk korrekthet som styr det informationsurval som förmedlas till svenska tidningsläsare kan det vara svårt att förstå hur nyhetsredaktionerna resonerar när man på det här sättet bedriver censur på nyhetsplats. Det är sådant vi fått lära oss att endast media i totalitära regimer ägnar sig åt.
Det tragiska svaret är att man förmodligen inte längre resonerar alls utan bara följer den betingade ryggmärgsreflex som man förvärvat genom att ha formats av långvarig och intensiv kulturmarxistisk indoktrinering där straffet för olydnad är en bannbulla i form av ett socialt pariastigmata. Som journalist innebär det i praktiken ofta yrkesförbud.
Om nyhetsjournalisternas förmåga till kritiskt tänkande inte slipats ned av hjärntvätt och de inte gick så hukade inför hot om repression och exkommunikation skulle de utan tvekan inse att det inte är någon kvalitativ skillnad mellan att peka ut personer med viss könstillhörighet eller i en viss åldersgrupp och att peka ut personer med en viss etnisk grupptillhörighet och våga påtala detta.
Eftersom kön och ålder i precis som etnicitet är grundlagsfästa som otillåtna diskrimineringskriterier, haltar den idag tillämpade medielogiken betänkligt – även om man accepterar det kulturmarxistiska diskrimineringsaxiomet. Den slutsats man kan dra av detta är att det inom i varje fall den svenska falangen av kulturmarxismen måste ha utvecklats en diskrimineringshierarki där olika former av diskriminering rangordnas i allvarlighetsgrad med etnicitet som den i särklass allvarligaste. Man kan också se det som att kulturmarxismens multikulturalistiska underdisciplin har fått ett starkare och bredare fäste i det svenska samhället relativt andra underdiscipliner, exempelvis genus- och queerteori, även om också dessa är nog så problematiska.
En grundläggande regel och försiktighetsprincip när media återger ett signalement på en efterspanad förövare borde vara att inte onödigtvis rikta misstankar mot oskyldiga. Det kriteriet uppfylls dåligt när kulturmarxistiska principer tillämpas. I det aktuella fallet exkluderar man alla kvinnor från misstanke genom att uppge att förövarna är män och man utesluter också alla barn, medelålders och äldre genom att berätta att förövarna är ungdomar. Däremot underlåter man att frita alla etniska svenskar från misstanke trots att man precis lika enkelt har möjlighet att göra detta.
Skälet till att utelämna ordet ”mörkhyade” är förstås att man vill undvika att kollektivt rikta misstankar mot gruppen mörkhyade personer. Att man därmed i stället misstänkliggör en ännu större grupp, den majoritet om 90% av alla ungdomar som är etniska svenskar, det är helt i sin ordning eftersom en majoritet enligt den kulturmarxistiska maktordningsteorin inte kan diskrimineras eller kränkas.
Enligt varje annat logiskt system är detta naturligtvis en horribel prioritering. Lika bakvänt framstår det utifrån principen om nationalstaten, idén om att statens främsta ansvar är att skydda de egna medborgarna och föreställningen om media som den tredje (eller fjärde) statsmakten, att dagspressen i sin rapportering prioriterar att skydda en liten utländsk minoritet på bekostnad av den stora svenska majoriteten.
Den multikulturalistiska kulturmarxismen har, som inledningsvis nämndes, ätit sig ända in i vår grundlag. Riksdagen antog under största möjliga tystnad strax före och efter valet 2010 grundlagsändringar som slår fast att Sverige är multikulturellt och att man inte längre behöver vara svensk medborgare för att inneha höga och centrala officiella befattningar och ämbeten.
Men det kulturmarxistiska inflytandet över grundlagen stannar dessvärre inte vid detta. Svenskar är nämligen dessutom undantagna från centrala skydd i sin egen grundlag gällande bland annat diskriminering och hets mot folkgrupp. Ett sådant skydd åtnjuter paradoxalt nog endast utländska minoritetsgrupper. Lika skyddslös är du om du skulle diskrimineras pga att du är heterosexuell.
Att media följer kulturmarxistiska principer i sin publicering framstår kanske inte som så konstigt när man känner till att till och med vårt nationella parlament utgår ifrån denna diskurs när det stiftar landets lagar. Den insikten gör dock knappast att man kan betrakta situationen som mindre allvarlig, tvärtom.
I ett annat Sverige där kulturmarxistisk multikulturalism och politisk korrekthet inte tillåtits sätta logiken på undantag hade det varken varit mer eller mindre kontroversiellt att peka ut personer med viss etnicitet än att göra det med personer med visst kön eller viss ålder. I andra länder som av hävd är mångkulturella, exempelvis USA, finns inte alls samma politiska ängslighet kring detta. Där är det okontroversiellt att tala om etnicitet i såväl signalement på efterlysta brottslingar som i andra sammanhang. Samtidigt har man en diskrimineringslagstiftning som i flera avseenden är starkare än den svenska.
Om några idéer om multikulturalism överhuvudtaget ska kunna vinna acceptans och gillande utanför de politiska eliternas sfär i Sverige, då krävs en lång rad genomgripande åtgärder på en lika lång rad politiska områden där utvecklingen de senaste decennierna gått från misslyckande till katastrof. Flertalet av dessa åtgärder innebär samhällsåtaganden av en magnitud som gränsar till det omöjliga, i synnerhet så länge man samtidigt fortsätter med den massinvandring som är orsak till problemen.
Att göra upp med kulturmarxismen är emellertid betydligt enklare, för detta fordras endast en smula politisk vilja. När vi nu ändå lever i det mångkulturella misslyckandets land vore det önskvärt att media åtminstone beskrev verkligheten så som den faktiskt ser ut i stället för att likt sovjetiska Pravda rapportera rekordskördar när landet drabbats av missväxt. Även den som är positiv till ett mångkulturellt Sverige och önskar vända dagens haveri till succé borde välkomna ett samtalsklimat där en spade får kallas för en spade och en ung mörkhyad rånare för en ung mörkhyad rånare och inte bara för ung och rånare.
Mats Dagerlind – Demofon
Länkar
svd.se/nyheter/stockholm/tre-bilagare-ranade-pa-ett-dygn_6354020.svd
expressen.se/nyheter/1.2511935/polisjakt-efter-liga-som-stjal-lyxbilar
dn.se/sthlm/tre-lyxbilsran-inom-loppet-av-ett-dygn
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
