POLITIK Genom historien finns en rad exempel på ett fenomen som sannolikt har en djup masspsykologisk förklaring som jag inte kan utreda. Det gäller när ett allomfattande politiskt mantra etableras och blir en slags norm som inte får ifrågasättas av någon. Den som ifrågasätter mantrat är en usel person som förtjänar förakt, demonisering och till och med att förgöras.
Några exempel på detta Mantrafenomen är följande;
Ända sedan krigsslutet var de allierade (inkl. Sovjetunionen) helt eniga om att Tyskland skulle återförenas. Så småningom vande sig framför allt de västtyska politikerna vid att ha en kommunistisk satellitstat nära inpå sig och den så kallade "Ostpolitiken" sjösattes. Den innebar att väst skulle börja ta kontakter med ledarskapet på östsidan och att mer eller mindre normala diplomatiska förbin-delser skulle etableras. Västtyskland och andra stater började ställa in sig på att någon återförening inte längre var aktuell och att tyskarna var ett delat folk som så skulle förbli. Till slut blev denna politik ett mantra som under inga förutsättningar kunde ifrågasättas utan de konsekvenser som nämns ovan. Under tiden strax innan Berlinmuren föll hade kommunismens fasad inte endast flagnat utan börjat rasa.
Människor i Östeuropa under Sovjetmaktens domvärjo började genomskåda kommunismen och ville åter förenas med sin historia och sina rötter. Ett av de största brotten är just att stjäla människors historia och rötter. Strax innan Berlinmuren föll pågick oppositionella demonstrationer i de kommunistiska lydstaterna runt om i Central- och Östeuropa och de insiktsfulla började ana vart hän det barkade. Trots vetskap om förhållandena i Östtyskland framhärdade den västtyska politiska ledningen och hade mage att uppmana demonstranterna att återgå till ordningen och inte skaka båten, det vill säga att snällt återgå till det förtryck som man levt under sedan kriget under en hänsynslös Sovjetisk regim.
När det strax därefter visade sig att det östtyska folkets högsta önskan var att återförena sig med sina landsmän och fränder i väst togs det västtyska etablissemanget helt på sängen. Mantrat hade blivit viktigare än den öppna blicken och örat mot marken. Så gick det till slut – som tur var – som det gick. Mantrat Ostpolitik blev irrelevant över natten och Väst-tyskland "köpte" Östtyskland i en gigantisk fusion som visserligen tog lång tid att smälta men som naturligtvis var det enda rätta när tillfälle erbjöds. Exemplet visar hur svårt det är att förutse ens den närmaste framtiden. Stora förändringar sker ofta oväntat och hastigt, som när vatten övergår till is.
Ett annat exempel är Sveriges mantra, "den fasta växelkursens politik". Sverige förband sig i slutet på 80-talet att hålla valutan i mer eller mindre fasta relationer till andra valutor. Gud nåde den som kritiserade denna dogm, detta mantra. Etablissemanget – Carl Bildts regering, Riksbanken, storföretagsledarna med flera – understödde normen och mantrat bestod och upprepades som just är kännetecknet för ett sådant. Även när Sveriges ekonomi senare avvek negativt från omvärlden bestod mantrat.
När trycket på den svenska valutan blev akut 1992 stod man istadigt fast och Riksbanken stödköpte med regeringens goda minne, men mot bättre vetande, svenska kronor för hundratals miljarder. Till slut kom man till vägs ände och tvingades släppa skyddet för den övervärderade svenska valutan. Det kostade aktiebolaget Sverige många tiotals miljarder. Men alla som räknades hade ju omfattats av mantrat och därför utkrävdes inget ansvar, inte från Bildt och hans regering, inte från Riksbanken och dess chef.
När Churchill blev finansminister 1924 var den stora politiska frågan huruvida Storbritannien skulle återgå till att koppla pundet till guldet – den så kallade guldstandarden – eller inte. Churchill lutade åt att man inte skulle göra så och han konsulterade Keynes som avrådde å det bestämdaste. Men av någon anledning var hela det brittiska politiska etablissemanget för detta arrangemang och Churchill vek sig inför mantrat. Han har själv sagt att det var ett av hans mest katastrofala beslut. Liksom i fallet Sverige ovan blev följden att den brittiska industrin tappade sin konkurrenskraft med mer eller mindre katastrofala följder.
Keynes skrev 1919 ett uppmärksammat verk som hette "The Economic Consequences of the War" . Efter Storbritanniens beslut att återgå till guldstandarden skrev Keynes en pamflett som fick namnet "The Economic Consequences of Mr Churchill". Det engelska beslutet var början på de enorma industriella och ekonomiska problem som skulle drabba landet och efter depressionen och det andra världskriget var Storbritannien i stort sett på konkursens brant.
Nu har vi i Sverige fått ett slags negativt mantra avseende immigrationen och invandringspolitiken. Här upprepas inte något mantra annat än allmänt hållna appeller om solidaritet, jämställdhet med mera. Den viktiga ingrediensen i detta negativa mantra är att inte diskutera ett problem rakt upp och ned, ett problem som uppenbarligen bekymrar en stor del av befolkningen. Inget etablerat parti i Sverige kan i dagsläget säga rakt ut att landet har skaffat sig ett mycket stort problem till följd av okontrollerad massinvandring och då inte minst från icke-europeiska muslimska länder.
Man säger i mycket allmänna ordalag att vi måste bli bättre i integrationsarbetet men aldrig att vi kommar att tvingas att minska den invandring som inte är ren arbetskraftsinvandring. Man kan inte heller – i enlighet med det negativa mantrat – diskutera religionens betydelse för problemet. Sverige har blivit ett i stort sett sekulariserat land. Inte ens Kristdemokraternas ledare nämnde en enda gång under valdebatterna orden kristendom, religion eller Islam. Folkpartiledarens lilla näsknäpp till det politiskt korrekta Skolverket var undantaget som bekräftade regeln.
Viktigt är att även om vi som land är sekulariserat så gäller inte detta Islam och det är självklart ett problem. Den som inte kan se det är blind men ändock får saken inte debatteras, det är ett negativt mantra. I ingen offentlig debatt om integration nämns ordet Islam trots att en majoritet av muslimerna anser att sharia står över de sekulära lagarna. Det talas ofta om multikulturalism i positiva ordalag utan att närmare definiera ordet. Sverige – lagstiftarna, myndigheterna och media – har nu anammat vad forskarna kallar normativ multikulturalism och som mycket övergripande innebär att majoriteten anpassar sig till minoriteten, att särskilda regler införs för religiösa minoriteter (läs: Islam) för att inte störa denna grupps religiösa/kulturella värden osv.
Här råder således inte sekularism som i andra sammanhang använts som ett honnörsord för att bland annat motivera att kristendomsundervisningen skall läggas ned, att skolavslutningar inte får genomföras i kyrkan, att prästerna inte får använda orden kristendom och Gud om de ändock skulle leda en skolavslutning, att barnen i grundskolan inte får ha en gul fortbollströja med Sverige i blått på ryggen medan de muslimska flickorna däremot får ha slöja mm mm. Exemplen är många!
Oavsett vad man kan anföra mot Sverigedemokraterna och deras politiska program så är det ett enligt svensk lag etablerat parti som dessutom nu är representerat i Sveriges Riksdag. Ändå jublas det när Expressen på förstasidan visar en bild på en smutsig, skrynklad valsedel invid en avloppsbrunn och en cigarettfimp. Toppolitiker av alla chatteringar låter sig stolt fotograferas med Expressens löpsedel. Måste inte en valsedel betraktas som ett av de viktigaste insignierna för en demokrati? Och trots detta ställer samtliga partiledare upp och låter sig glatt fotograferas med löpsedeln i handen. Mona Sahlin slår fast att det är den bästa löpsedel hon någonsin sett! Är det inte ett slags hån mot demokratin? Om nu Sverigedemokraterna är så demoniska som det utmålats får man väl i demokra-tisk ordning bekämpa dem. Men nu har detta lilla nya parti blivit ett nytt mantra och nästan ingen etablerad har modet att försvara deras demokratiska position. Samtliga partier som gjorde ett dåligt val har i sin förtrytelse lyckats skruva till det så att det i själva verket är Sverigedemokraternas fel.
Nu är det ju så att historien inte alltid upprepar sig men i många fall gör den det. En möjlig slutsats som jag drar av detta är därför att det vi nu ser från de etablerade partiernas sida kan komma att straffa sig å det grövsta som så många gånger förr genom historien.
Till sist, kommunisten Lars Ohly och hans parti har inte utsatts för någon som helst demonisering, förutom i programmet Uppdrag granskning nyligen. Media och etablerade politiska partier påminner ständigt om Sverigedemokraternas historia med nynazistiska medlemmar vilket självklart förtjänar att nämnas.
Dock påminns det nästan aldrig om det svenska kommunistpartiets väldokumenterade nära knytning till Sovjetunionens kommunistiska parti och till Stalin, världens genom tiderna största folkmördare. På kommunisternas valvaka hade man släpat in den nu åldrige förre partiledaren C.H. Hermansson. Till och med Svenska Dagbladets Idag sida intervjuar Hermansson utan att med ett ord nämna att han är den främste levande makthavaren som kritiklöst omfattades av Stalinismen. Nu får han salvelsefullt utgjuta sig i tidningen om ålderdomens problem och att han är rädd för hur det skall gå med de gamla utan tillsyn och larm. Man kanske kunde ha frågat honom vilken rädsla alla kände i Stalins Sovjetunionen då de skickades iväg till en tämligen säker död i Gulag eller låstes in i avvaktan på en skenrättegång där utgången var given på förhand, en kula i nacken? Strax efter Stalins död höll Hermansson tal i Medborgarhuset i Stockholm. Det lät så här;
"Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt högre plan förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist det är att ha Lenin och Stalin som föredömen. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän".
Lars Ohly svarar aldrig rakt på frågor om kommunismen och sitt stalinistiska förflutna och han drar sig inte för att ljuga rakt upp och ned. Men medias och de politiska riksdagspartiernas intresse riktar sig nu endast mot Sverigedemokraterna och deras i vissa stycken sjaskiga historia. De har trots allt inte mördat 30-40 miljoner människor!
Sensmoralen av detta är att det är viktigt att det etablerade partierna verkligen försöker se verkligheten som den är – "verklighetens folk" är ju ett nyfunnet politiskt slagord – och inte blundar för de strömningar som otvivelaktig finns i vårt samhälle. Det har visat sig många gånger att just vid sådana här tillfällen – där mantran och förträngning får råda – de största omvälvningarna står för dörren.
Olof G.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
