LÄSARBIDRAG I mars 2006 beslöt den svenska regeringen att inrätta Delegationen för mänskliga rättigheter. Universitetslektor Elisabeth Abiri utsågs till ordförande i delegationen. Några av delegationens övriga ledamöter var vice ordföranden i Röda Korset Bahare Hagshenas, journalisten och pr-konsulten Elisabeth Qvarford samt Bengt Westerberg. Förutom övriga ledamöter från facket och myndighets- Sverige ingick naturligtvis en rad sekreterare och "experter" som kommit och gått under årens lopp. Totalt engagerade väl utredningen 25-30 personer under 4 år.
Elisabeth Qvarford är en intressant medlem av delegationen. Hon har arbetat inom miljöpartiet och TCO samt arbetar nu för pr-byrån Westander som kan tänka sig att jobba för vem eller vilka som helst utom just Sverigedemokraterna. Qvarford har skrivit en bok om Sverigedemokraterna tillsammans med Annika Hamrud. Hon har även erhållit fått pris för insatser inom HBT-rörelsen.
En annan ledamot var Hans Ytterberg som är Hovrättsassessor sedan 1996 och Generaldirektör i regeringskansliet. Han var HomO (Ombudsman mot diskriminering på grund av sexuell läggning) under 1999-2009.
Winston Churchill var noga med såväl det skrivna som det talade ordet. Han hade egentligen inte talets gåva och en av hans politiska kamrater sa att ingen människa har lagt ned så mycket tid och möda på att hålla sina "spontana tal" som Winston Churchill. Nåväl, Churchill fick Nobelpriset i litteratur 1953 för sina skrivna ord. Han hade inget överseende med dåligt skrivna promemorior och utredningar och kommenterade en gång en sådan ordrik snarare än substantiell skrift med:
This paper by its very length defends itself against the right of being read.
Ett liknande omdöme kan med fördel fällas om den aktuella statliga utredningen om mänskliga rättigheter som arbetat i drygt 4 år för att åstadkomma, ja såvitt man kan se inte särskilt mycket!
Självklart är det viktigt att en statsapparat i ett demokratiskt land avsätter resurser till att utreda saker och ting. Det handlar naturligtvis inte endast om att skriva kort och kärnfullt utan främst om att prioritera och utreda sådant som är viktigt och att det sker med någon slags akademisk kvalitet. Måste varje utredning ha en mängd perifera och i ämnet tämligen okunniga personer som snarast representanter olika myndigheter och partipolitik? Är det inte bättre att opolitiska och tveklöst kvalificerade akademiker utgör kärntruppen i utredningar?
Det är ju ändock sedan politikernas sak att väga samman och ta ställning. Elisabeth Arbiri är en klassisk vänsterkvinna av utomordentligt politiskt korrekt slag. Nu tillsattes hon under en socialdemokratisk regering men ändock fick hon fortsatt förtroende vilket kanske är kutym vad gäller statliga utredningar i Sverige. Hur som helst har hon skrivit en förskräcklig massa snömos inom området mänskliga rättigheter.
Ett utdrag från utredningen (SOU:2010:70)
Kartläggningar och utvärderingar som delegationen låtit genomföra, liksom delegationens egna erfarenheter, tyder på att det finns ett växande intresse bland statliga myndigheter, kommuner och landsting för att på ett tydligare sätt än tidigare arbeta utifrån de internationellt erkända mänskliga rättigheterna som en förenande bas för och ett sätt att förtydliga innebörden av flera tvärsektoriella perspektiv som myndigheterna redan i dag har i uppdrag att beakta.
Det finns också ett intresse på kommunal nivå för att använda de mänskliga rättigheterna som utgångspunkter och vägledande principer i arbetet med kommunala styrdokument och strategier. Kartläggningen, utvärderingarna och delegationens erfarenheter visar även att efterfrågan på verksamhetsan-passade kompetensutvecklingsinsatser är stor, liksom på vägledningar och liknande metodmaterial.
Delegationen har även i samråd med Barnombudsmannen samt Barn- och elevombudet genomfört kommunikativa och kunskapshöjande aktiviteter med anledning av 200-årsminnet av den transatlantiska slavhandelns avskaffande!
Trots att Sveriges internationella åtaganden är bindande för det allmänna är det sällan tydliggjort i lagstiftningen om just åtaganden om mänskliga rättigheter.
Syftet med de föreslagna författningsbestämmelserna är att tydliggöra och erinra om vad som i och för sig redan gäller idag, nämligen att konventioner om de mänskliga rättigheterna ska användas som tolkningsmaterial vid tillämpning av nationell lagstiftning.
Delegationen föreslår att Kommissionen för mänskliga rättigheter skall inrättas som en myndighet under Riksdagen. Kommissionen för mänskliga rättigheter avses inte ta över någon del av ansvaret som åligger andra delar av det allmänna att respektera Sveriges internationella åtaganden om de mänskliga rättigheterna utan endast vara stödjande och pådrivande gentemot andra aktörer.
Delegationen föreslår även att en ny "forskarskola" införs och det påpekas att tillräckliga resurser saknas vad gäller utbildningen inom mänskliga rättigheter. Vidare skall "statistiken" utvecklas och "indikatorer" införas.
Ja, vad skall man säga? Detta är till stor del vad de flesta skulle kalla ren rappakalja! Ingen enskild medborgare skulle ens orka försöka dechiffrera vad det egentligen står i alstret. Har det någon mening över huvud taget för någon människa? Nej sannolikt inte! Jag orkar inte ens kommentera enskildheterna i dravlet. Var och en som läser de korta utdragen ovan förstår vad jag menar.
Det enda som jag tycker är intressant med utdraget ur texterna ovan är att man noterar att inkorporationen av FN:s, EU:s och Europakonventionens stadganden om de mänskliga rättigheterna redan är ett faktum i Sverige och att vi redan är bundna av en rad internationella åtaganden i detta avseende. Sverige är dessutom representerat i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg (som bildades i samband med Europarådets tillkomst och som inte är en EU-institution) samt i Europeiska Unionens domstol i Luxembourg.
Dessutom är Sverige representerat och aktivt inom en rad särskilda fackorgan inom FN såsom UNHCR (flyktingar), Unicef (barn) och Unesco (utbildning). Varför då lägga ned så mycket resurser på att producera detta bludder? Man påpekar särskilt i utredningen att man minsann genomfört ”kommunikativa och kunskapshöjande aktiviteter” (sug på de orden……!) med anledning av 200-årsminnet av den "transatlantiska" slavhandelns upphörande! Så oerhört dumt och politiskt korrekt.
Sverige lider av en mängd välfärdssjukdomar och där en är att vi anser oss ha råd att satsa stora resurser på nonsens. Det var inte så länge sedan Sveriges Riksdag "fastslog" att turkarna minsann gjorde sig skyldiga till folkmord på armenierna efter det första världskrigets slut. Om man nu nödvändigtvis skall ägna sig åt denna typ av "rättskaffenhet" i efterhand så kanske det hade varit mer på sin plats att "fastslå" att Stalin begick ett säg 20 gånger större folkmord på sina egna på 1930-talet!
Det hade naturligtvis fått betydligt större diplomatiska konsekvenser än vad som nu blev fallet med turkarna. Det hade varit ett riktigt hjältedåd om Sahlin, Wetterstrand, Ohly och de andra rättrådiga hade gått i bräschen för ett sådant betydligt mer välfunnet "fastslående"! Det finns en rad andra exempel på folkmord efter turkarnas attack på armenierna som det skulle vara mer berättigat att i efterhand "fastslå".
Tillbaka till utredningen. Den nye integrationsministern, Ullenhag, säger i en utstuderat politiskt korrekt kommentar till utredningens förslag;
Det långsiktiga arbetet med mänskliga rättigheter är mycket viktigt för bland annat integrationen, diskrimineringen och nationella minoriteter. Delegationens förslag är mycket omfattande och det kommer att krävas en ingående analys. Jag ser fram emot att följa debatten som säkert kommer att uppstå med anledning av förslaget.
Om man skall tolka Ullenhags uttalande bortom den politiska korrektheten och exakta ordalydelsen så är det väl; Ja, ja efter att vi fått in remisserna – en extra lång remisstid får anbefallas på grund av omfattningen och komplexiteten – och analyserat det hela så kan denna papperstiger begravas i lugn och ro.
Bengt Westerberg, som – liksom dagens politiker vad gäller Sverigedemokraterna – på sin tid efter ett riksdagsval vägrade skaka hand med Ny Demokratis Bert Karlsson, uttalade sig på en seminariedag om mänskliga rättig-heter i Sverige den 7/3 2007 i Göteborg. Bengt Westerberg sade då:
Vi har rätt att bli respekterade för att vi är komplexa varelser!
Han hade också fastnat i den politiskt korrekta spindelväven och tänkte väl att här gäller det att säga något som inte stör bilden eller normen. Så fick det bli dessa obegripliga ord.
"Genom att se vår historia och samtid i vitögat kan var och en bidra till att nutidens slaveri bekämpas" säger Elisabeth Abiri visionärt högtravande i samband med FN:s internationella dag till minne av att det var 200 år sedan slavhandeln mellan Afrika och Nordamerika avskaffades. Vidare att "Regeringen vill öka kunskapen om slaveriet och svenskarnas historiska ansvar". Att använda slaveriet för 200 år sedan för att peka på Sveriges tillkortakommanden under årens lopp är ju futilt och fullständigt meningslöst. Vi behöver endast gå tillbaka till det andra världskriget för att finna smutsfläckar som om de togs upp till ytan kunde påminna och lära oss ett och annat.
Den aktuella utredningen är inte på något sätt ensam i sitt slag. Den offentliga utredningen SOU 2005:56 ("Det blågula glashuset") handlade om "Strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet".
I utredningen slås myndigt fast att; "Med strukturell diskriminering på grund av etnisk eller religiös tillhörighet anses således i denna utrednings direktiv regler, normer, rutiner, vedertagna förhållningssätt och beteenden i institutioner och andra samhällsstrukturer som utgör hinder för etniska eller religiösa minoriteter att uppnå lika rättigheter och möjligheter som majoriteten av befolkningen har. Sådan diskriminering kan vara synlig eller dold och kan ske medvetet eller omedvetet".
Här slås i direktiven med största klarhet fast den förödande så kallade normativa multikulturalismen innebärande att olika kulturer (d.v.s. grupper) skall ha samma rättigheter, inte alla individer i samhället.
Denna "teori" ställer således grupper mot varandra och blir då paradoxalt en spegelbild (inte motsats) till kultur- och invandrarfientlighet. För att kulturerna, inte de enskilda människorna, skall bli jämlika krävs särregler för minoritetskulturen och därmed en diskriminering av majoritetskulturen. Detta skapar motsättningar istället för en samhällelig gemenskap och harmoni. Det är vänstern, de politiskt korrekta och "pseudovetenskaparna" som är skyldiga till denna olyckliga utveckling, inga andra!
Vad mänskliga rättigheter de facto är finns djupt rotat i de flesta västerländska och kristna samhällena ty vi har fått det med modersmjölken och, åtminstone förr, i skolan. Om nu den svenska staten vill utbilda kommun- och landstingstjänstemän, myndighetspersoner m.fl. i vad det institutionella begreppet mänskliga rättigheter kan tänkas innebära så vore det bättre att som en förberedelse läsa lite modern historia om FN: s och EU:s sätt att agera i olika konflikter från 50-talet och framåt, till exempel; Koreakrisen, Balkankrigen, Rwanda, Somalia, Afghanistan och Irak. Redan detta kräver mer än vad de flesta tjänstemän sannolikt skulle orka med och kanske skulle det krävas lite friviligstudier på icke betald arbetstid.
Då skulle man bättre förstå vilka möjligheter dessa institutioner i realiteten har, hur olika medlemsstater ofta manövrerar för att snarare ta till vara sina snävare kommersiella eller nationella politiska intressen än att konstruktivt ingripa i den aktuella konflikten i sig och som ofta rör krig, terror, folkmord, massvåldtäkter och andra grova övertramp avseende de grundläggande mänskliga rättigheterna. FN-byråkratin styrs ju till stor del av den tredje världens länder medan däremot USA står för en stor del av notan.
USA får nästan alltid vid mänskliga konflikter inledningsvis stå vid skampålen och först när institutionerna visat sig hjälp- och kraftlösa – liksom de politiskt korrekt pratkvarnarna – kallas USA eller i Balkanfallet NATO – vilket nästan är synonymt – in. Allt detta skulle för de så intresserade tjänstemännen vara en nyttig lektion i nutidshistoria och realpolitik. Efter denna grundutbildning i kommuner och landsting, som utredningen särskilt nämner, kan det ordnas studiebesök på några av alla de institutioner som redan är inblandade i arbetet för mänskliga rättigheter och där Sverige är väl representerade.
Att däremot motivera ytterligare en myndighet som skall syssla med sådant som många andra redan är djupt involverade i och där Sverige sedan länge har accepterat reglerna framstår som helt onödigt och just ett uttryck för den välfärdssjuka som framför allt drabbat de som står helt utanför "den verkliga världen". Vi behöver absolut inte heller mer nya pseudoprofessurer eller speciella högskolor för pseudovetenskapernas utveckling (genus, integration, mångkultur, mänskliga rättigheter, diskriminering med flera tänkbara).
Sveriges kommuner synes ha fullt upp att klara av det de primärt är satta att sköta, till exempel skolan där mycket eller det mesta är ogjort eller huseringen av invandrare som uppenbart blir ett allt större problem. Och Landstingen – som med fördel kunde avskaffas som ett onödigt och mycket kostsamt "mellanled" – har väl fullt upp att göra med vår offentliga sjukvård.
Låt våra våra höga jurister och de jurister och andra som redan arbetar i de internationella institutionerna och domstolarna sköta lobbying för eventuella ytterligare förtydliganden i vår lagstiftning, det behöver vi knappast en ny myndighet för.
Det enda reellt uppgivna motivet för diverse oerhört dyrbara åtgärder enligt utredningen synes vara att kommuner, landsting, myndigheter med flera enligt utredningen "synes efterfråga" material angående mänskliga rättigheter för att utfärda egna styrinstrument med flera obskyra motiv.
När jag för några år sedan bodde utomlands och på planet till Stockholm fick tag i en Dagens Nyheter såg jag en braskande helsidesannons med rubriken "Ny miljödirektör" i Landstinget. Jag har glömt vilket Landsting det gällde. En medelålders till synes mycket välmående man hade placerat sig i en stor röd skinnsoffa. Jaså tänkte jag, är nu även Landstinget involverat i miljöbyråkratin.
Nej, det visade sig vara en bild på den nye direktören för den "interna miljön" på det aktuella Landstinget vilket kungjordes på detta storstilade sätt. Det finns så många helt onödiga direktörs- och chefsjobb i den offentliga sektorn att Sveriges folk skulle gå i spinn om det kunde klarläggas fullt ut. Men politikerna kackar inte gärna i eget bo ty snart kan de själva bli generaldirektörer, kommun- eller landstingsdirektörer med mera.
En morgon för många år sedan hade jag och min fru via tåg kommit till Victoria Falls på gränsen mellan Zimbabwe och Zambia. Vi hade en dag över innan vi skulle anträda vår hemresa. Vi beställde då, tillsammans med några vänner som var med på samma resa, en flodbåt som skulle ta oss efter flodens strand för att betrakta djurlivet. På morgonen utanför hotellet stod en rödfnasig person som såg misstänkt nordisk ut och med avancerade kikare och kameror hängande på magen. Vi började naturligtvis prata med vederbörande som var en trevlig och civiliserad person.
Han ville gärna följa med oss på båtturen och vi förbarmade oss över vår landsman som kom från ett universitet i norra Sverige. När vi gled utmed floden och denne vår nyvunne vän oupphörligt fotograferade och kikade med sin avancerade utrustning längs stranden så dristade vi oss att fråga vad han gjorde där? Han informerade oss då om att det vara ett "Sida-projekt" omfattande ett 30-tal personer från olika myndigheter och universitet i Sverige och han påpekade noga att "de inte hade någon skyldighet att skriva någon rapport".
Syftet med resan var endast att "bekanta sig med den lokala kulturen"! Resten av SIDA-delegationen var ute och shoppade i de närliggande byarna. Vi förvånade oss storligen över detta men bjöd av artighetsskäl den rödlätte svensken på lunch ombord på båten och, bevarade, liksom Maria, våra intryck i våra hjärtan.
Bland många andra svenska myndigheter är SIDA ett skämt. De som har sett dessa SIDA-tjänstemän fara omkring via världens flygplatser och högljutt bräka om nästa internationella konferens i Nairobi eller någon annan exotisk stad och utgjuta sig över hotellstandarden med mera har, liksom undertecknad, tagit starka och liknande intryck.
Det finns många fler exempel, finns t.ex. "Råttgiftsnämnden" kvar? På en middag för många år sedan satt jag bredvid socialdemokraten Anna-Greta Leijon och generaldirektören för just Råttgiftsnämnden. Efter att vi hade diskuterat svensk politik och svenskt myndighetsväsende en stund skrek hon till mig; "Du är tamefan värre än Palme"! Jag vet fortfarande inte om jag skall se detta som en komplimang eller inte?
Olof G.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
