EXTREMISTER Skribenten Reinhard, som under många år drev det numera nedlagda informations- och diskussionsforumet FOMI (Forum mot islamisering) och därmed får anses ha goda kunskaper om islams närvaro i Sverige, har tagit del av Säpos nyligen släppta rapport om den våldsbejakande islamistiska extremismen i Sverige och har med anledning av detta skrivit en adekvat och analyserande artikel för Politiskt Inkorrekt som vi publicerar i sin helhet.
Artikeln är lång, men Reinhards sakkunskap i dessa frågor gör den mycket läsvärd. Efter att Politiskt Inkorrekt läst igenom artikeln några gånger framstår detta som den mest fullödiga och korrekta analys av Säpo-rapporten vi läst, då naturligtvis inbegripet gammelmedias ”snuttifierade” och okunniga försök att redogöra för något som med råge överstiger deras kunskap och förmåga.
”Säpos rapport om den våldsbejakande islamistiska extremismen i Sverige är på många sätt förtjänstfull, men lider av flera allvarliga brister; den behandlar inte den islamism som inte bejakar våld, och den går inte in på de radikala islamisternas ideologi. I det följande ämnar jag sammanfatta rapporten, lyfta fram dess mest relevanta aspekter och säga något om dess brister. Eftersom rapporten finns tillgänglig på nätet undviks sidhänvisningar; citaten är enkla att hitta genom att söka i PDF-filen.
Säpo konstaterar att det finns ett antal nätverk i Sverige som aktivt sprider radikal (det Säpo kallar ”våldsbejakande”) islamistisk ideologi. Ideologin behandlas som en enhetlig sådan av Säpo (den delas av ”de flesta av dem”). Ideologin har mycket specifika måltavlor: Dels propagerar man mot ”utländska trupper i muslimska länder”, dels mot ”regimer som av nätverken anses vara korrumperade och inte står för den tolkning av islam som nätverken anser vara den enda sanna”, samt mot karikatyrtecknare.
Här ser vi på en gång hur den radikala islamismen är rotad i religionen islam. Hur den radikala islamismen förhåller sig till islams ortodoxi – huruvida den avviker från etablerad islamisk teologi och jurisprudens – är inte något som Säpo intresserar sig för, och efter att ha läst rapporten tvingas jag tyvärr anta att de inte är förmögna att göra den analysen. Säpo garderar sig på ett elegant sätt mot eventuella anklagelser om att de skulle ta ställning för endera sidan i den inomislamiska debatten – formuleringen ”den tolkning av islam som nätverken anser vara den enda sanna” skyddar Säpo från oseriös kritik. Men den gör samtidigt att de inte fullt ut kan förstå självmordsbombarens motiv och drivkrafter.
Den fråga man bör ställa sig är följande: vVrför är det ett problem för radikala islamister (eller enklare uttryckt, jihadister) att det finns icke-muslimska trupper i muslimska länder? Jo, för att jihad, som betyder både heligt krig för att invadera icke-muslimska länder och införa sharia (vilket inte är detsamma som att konvertera alla till muslimer) – det offensiva jihad – och för att försvara muslimska länder mot angrepp – det defensiva jihad, endast tar hänsyn till huruvida de länder som skall försvaras är muslimska.
Det spelar ingen roll enligt sharia (islams jurisprudens; jihad är en del av sharia) att Afghanistan och Irak styrdes av tyranner som plågade sin egen befolkning och i Saddam Husseins fall inledde angreppskrig mot sina grannar. Det spelar ingen roll att talibanerna förtryckte befolkningen – det var ändå inte legitimt av icke-muslimska länder att invadera Afghanistan, eftersom doktrinen om jihad uttryckligen motsätter sig detta. De krig som förs av västmakterna idag brukar ses som humanitära interventioner, men det begreppet saknar helt betydelse för muslimer som tar doktrinen om jihad på allvar.
Icke-muslimer har inte rätt att invadera muslimska länder, hur illa dessa än beter sig, medan muslimer har en tvingande kollektiv plikt att invadera icke-muslimska länder. Det är detta som ligger bakom de våldsbejakande islamistiska extremisternas fokus på icke-muslimska invasioner av muslimska länder – de vet vad sharia säger om saken, och tillämpar sharia, den islamiska lagen (som per definition inte är radikal eller extrem; sharia är islams ortopraxi, och om sharia är radikalt så innebär det att islam i sig är radikalt).
Resonemanget i stycket ovan tillämpas även med fördel på jihadisternas kamp mot regimer som anses vara otillräckligt islamiska. Sharia innefattar bland annat regler för hur staten skall styras, och hur staten skall bete sig gentemot icke-muslimska stater. Den islamiska statens syfte är att se till att sharia tillämpas och efterföljs. En islamisk stat är en stat som tillämpar sharia; den islamiska staten är normen enligt sharia. Det offensiva jihad syftar till att tvinga hela mänskligheten att lyda under sharia. Det är inte förekomsten av icke-muslimer som är det problematiska enligt sharia: Det är förekomsten av icke-muslimska statsbildningar.
Icke-muslimer har helt enkelt ingen rätt, enligt sharia, att styra över sina egna stater. Samma impuls som ligger bakom doktrinen om offensiv jihad ligger bakom jihadisternas kritik mot muslimska stater som inte praktiserar sharia på rätt sätt (enligt jihadisterna). Huruvida staterna ifråga tillämpar sharia på ett korrekt sätt är i första hand en inom-islamisk fråga: det viktiga för oss icke-muslimer är att inse att roten till det onda är sharia, den islamiska lagens påbud.
Med detta sagt bör man inte bli alltför orolig för de jihadister som bor i Sverige och ägnar sig åt att tillämpa sharia. De uppgår till runt 200 personer, varav de flesta tycks känna varandra. Nätverken är inte så pass koordinerade att de kan planera och genomföra gemensamma aktioner. Hittills har flera i Sverige bosatta jihadister åkt till andra länder och deltagit i jihad; självmordsbombaren i Stockholm är ett trendbrott. Desto mer oroande är att de jihadister som har dödat människor i andra länder har radikaliserats i Sverige. Jihadismen sprids således i Sverige, av invandrare och konvertiter som uppenbarligen agerar relativt ostört.
Exakt vilka som ligger bakom radikaliseringsprocessen i Sverige framgår inte av rapporten. Rapporten konstaterar att jihadismen i Sverige inte utgör ett hot mot ”samhällets grundläggande strukturer, Sveriges styrelseskick eller centrala statsledning”, och det finns heller inget som tyder på att antalet jihadister ökar. Hotet bör alltså inte överdrivas, men heller inte förringas; det senare har vi sett exempel på när Europols terrorrapporter anförs i syfte att påvisa att det islamistiska hotet är begränsat. Säpos rapport konstaterar att EU:s medlemsstater bedömer att ”islamistiskt motiverad terrorism utgör det största hotet, eftersom den generellt syftar till urskillningslösa attacker med stort skadeutfall”. Hotbilden är således inte beroende av antalet utförda eller avvärjda terrordåd utan på terroristernas målsättning; de enda som har som mål att döda så många civila som möjligt är just muslimska terrorister.
Rapporten påvisar relationen mellan lokala händelser i västvärlden som tas upp och blir en del av den globala jihadismen. Exemplen är, föga förvånande, Muhammed-karikatyrerna i Danmark och Lars Vilks rondellhund. Här ser man en växelverkan mellan isolerade händelser och en avnationaliserad ideologi som uppmanar alla muslimer världen över att hämnas på de som ”kränker” islam. Det rapporten inte uppmärksammar är att denna reaktion är betingad av sharia, och fungerar på ungefär samma sätt som uppmaningar till att delta i jihad.
Den defensiva jihad är formulerad för att försvara muslimska länder från angrepp och är anpassad för situationer där ledarskapet i det angripna landet inte förmår slå tillbaka angriparen (till skillnad från den offensiva jihad, som skall ledas av en rättmätig härskare, t.ex. en kalif, vilket också förklarar varför al-Qaida vill återupprätta kalifatet). Om ett muslimskt land har invaderats skall muslimer från andra länder bege sig dit och kämpa. Den defensiva jihad fungerar enligt principen ”ringar på vattnet” – om det angripna landet inte försvaras blir muslimer från allt fler länder involverade och reser dit. Det handlar om en internationell, gränsöverskridande solidaritet med andra muslimer; solidariteten är av religiös art, inte nationalistisk. Att saudier åker till Afghanistan för att försvara islam militärt är att jämföra med den somalier som försökte döda Kurt Westergaard.
Det är religionen som är det centrala i båda fallen, och jihadisternas agerande är betingat av hur sharia är beskaffat. När jihadister ställer sig frågan hur de skall reagera på en viss händelse, ser de till vad sharia säger om saken. Detta gäller både jihad och angrepp på Muhammed. Enligt sharia skall alla som kritiserar Muhammed omedelbart avrättas. Angrepp på Muhammed bemöts på samma sätt som angrepp på muslimska länder. Och just eftersom sharia påbjuder dödsstraff för kritik av Muhammed, reagerar jihadister på dylik kritik med att försöka döda de som hädar mot Muhammed. Om sharia inte påbjöd dödsstraff för detta, skulle jihadister förmodligen reagera annorlunda. Än en gång: hur islam (mer specifikt sharia) är beskaffat betingar i förekommande fall de troendes reaktioner. Det jihadisterna gör är att tillämpa sharia, det vill säga den normativa islamiska lagen.
Inget av detta klargörs i Säpos rapport. Islams lagstiftning, som i högsta grad är relevant för förståelsen av jihadisters agerande, berörs inte i rapporten: ”Som polisiär myndighet med ansvar för att förebygga och bekämpa terrorism ligger Säkerhetspolisens fokus på den säkerhetshotande verksamhet som personer i Sverige utför, inte på de argument och idéer med vilka denna verksamhet motiveras och rättfärdigas.” Detta kan inte ses som annat än en allvarlig brist. Men trots Säpos ointresse för eller okunskap om sharia, dyker ändå sharia upp, särskilt om man läser mellan raderna.
Angreppen på muslimska stater som upplevs som otillräckligt islamiska syftar till att ersätta dessa regimer med ”ett nytt styre baserat på en viss tolkning av sharia” (jfr. senare, ”Målet är att genom våld införa en viss form av islamistiskt styre i olika områden”). Det är också denna målsättning som används för att klargöra vilka personer som är legitima måltavlor: ”Generellt kan man säga att de som anses stå i vägen för ett upprättande av ett islamistiskt styre också uppfattas som legitima mål för våld.” De jihadister som arbetar för att tillämpa sharia ”är att betrakta som centrala aktörer med relativt lång erfarenhet av att tillhöra den etablerade våldsbejakande islamistiska miljön”. Här flyter sharia och jihad samman. Jihad syftar till att etablera sharia – men detta kan för all del göras med icke-våldsamma, demokratiska metoder.
Det viktiga är emellertid att Säpo konstaterar att det finns erfarna, genuint farliga jihadister i Sverige som arbetar för att tillämpa sharia i syfte att grunda islamiska stater (ett begrepp som också återfinns i självmordsbombarens hotbrev). Detta är något som alla jihadistiska och icke-radikala islamistiska organisationer världen över har gemensamt: Terrorismen är bara en metod, kalifatet kan vara målsättningen, men huvudsaken är att de tillämpar sharias påbud. Detta förklarar varför somaliska jihadister avrättar misstänkta äktenskapsförbrytare och gräver upp sufi-gravar.
Om man endast intresserar sig för terrorismen (som är ett verktyg) och det dödliga våld som riktas mot icke-muslimska eller otillräckligt muslimska soldater, ser man inte helhetsbilden. Det är endast när man betraktar sharia i sin helhet som man kan förklara varför jihadister gör det de gör (att mörda kvinnor som kanske har haft sex med fel man har ju inget att göra med att bekämpa en främmande ockupation).
Att Säpo inte riktigt förstår hur sharia är beskaffat är problematiskt, men minst lika problematiskt är det faktum att Säpo inte intresserar sig för de islamister som delar jihadisternas ideologi men väljer andra metoder för att uppnå sina mål. Detta beror förstås på att bevakning av icke-våldsam islamism inte faller in under Säpos arbetsuppgifter, men det uppstår därmed en lucka i bevakningen av samhällsfarliga individer och organisationer. Hizb ut-Tahrir arbetar för ett kalifat; al-Qaida arbetar för ett kalifat; endast al-Qaida bevakas av Säpo.
Säpo klargör att ”antidemokratiska handlingar såsom att inte erkänna alla människors lika värde, men utan att använda eller stödja våld” kan vara ”problematiska ur andra perspektiv”, men det är inte Säpos uppgift att bevaka detta. Formuleringen om alla människors lika värde är förstås intressant – sharia tillämpar könsapartheid, påbjuder angreppskrig mot icke-muslimska stater, och bestraffar äktenskapsbrott, utlevd homosexualitet och byte av religion med döden, och är således inte kompatibel med varken Sveriges grundlag, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna eller Europa-konventionen om de mänskliga rättigheterna.
Det bör man ha i åtanke när man hör islamister förespråka tillämpning av sharia, om än endast i vissa frågor. De islamister som vill att sharia skall tillämpas i äktenskapslagstiftningen gör samma sak som al-Qaida: de kämpar för sharia; förvisso andra aspekter av sharia, men systemet är detsamma i båda fallen.
Personligen menar jag att de demokratiska islamisterna – de som ”accepterar och arbetar politiskt inom existerande parlamentariska system” – är långt farligare än jihadisterna, eftersom de till skillnad från dessa uppfattas som relativt ofarliga. Det Muslimska brödraskapet, världens mäktigaste islamistiska organisation, arbetar för att med demokratiska medel införa sharialagar och islamisera västvärlden. (De muslimska riksdagsledamöterna Mehmet Kaplan och Abderisak Waberi har båda samarbetat med FIOE, det Muslimska brödraskapets europeiska samarbetsorganisation.)
Al-Qaida sitter inte i Sveriges riksdag; i Sveriges riksdag sitter däremot personer som öppet samarbetar med det Muslimska brödraskapet, vars chefsideolog, Sayyid Qutb, formulerade den moderna jihadistiska ideologin och vars väpnade gren heter Hamas. Det torde vara uppenbart vilken av dessa organisationer som representerar det allvarligare hotet mot Sveriges demokrati.
Ett annat problem i rapporten är den ytterst bristfälliga terminologiska diskussionen, som ger intrycket av att Säpo anstränger sig för att inte kränka muslimer; antingen det, eller så är Säpo okunniga om islam. I en not definieras begreppet jihad:
Det arabiska ordet jihad betyder ”strävan” eller ”ansträngning”. Begreppet används för att beskriva en andlig strävan som främst rör varje muslims strävan att leva efter Guds vilja. Det kan också användas i betydelsen heligt krig till försvar mot dem som utgör ett hot mot islam. Våldsbejakande islamistiska grupper utgår från denna tolkning för att legitimera olika typer av våldshandlingar.
Jihad betyder förvisso strävan/ansträngning, och kan innebära en moralisk kamp för att bli en bättre muslim. Denna tolkning av begreppet härstammar från den sufistiska traditionen, och har bristfälligt stöd i islams urkunder. Det finns emellertid inget motsatsförhållande mellan föreställningarna om jihad som moralisk kamp respektive heligt krig. Den klassiska sufismen såg den moraliska kampen som den nödvändiga förutsättningen för det heliga kriget: det var först när man hade ”renat” sig och var inställd på att endast kämpa för Allah (och inte för materiella ägodelar) som man kunde delta i det heliga kriget.
Den definition som återfinns i islamiska lagmanualer är också den senare betydelsen – det finns ingen lagstiftning om jihad som moralisk kamp, däremot finns det lagstiftning om jihad som heligt krig. Att Säpo sedan ser det heliga kriget som ett försvarskrig visar att de antingen medvetet förbigår eller är okunniga om att jihad också har en offensiv dimension. Vad än förklaringen är, är rapportens formulering oroväckande. En annan not, om ordet ”mujahidin”, är lika problematisk:
Mujahidin är pluralformen av det arabiska ordet mujahid. Mujahid betyder ordagrant ”den som anstränger sig” och har i islamisk tradition varit en benämning på dem som engagerar sig i kamp till försvar för islam. Begreppet används romantiserande av våldsbejakande islamistiska grupper för att beskriva dem som med våld försvarar islam mot ett upplevt angrepp. I dessa miljöer används benämningen med den ungefärliga betydelsen ”heliga krigare”, och kan syfta både på dem som deltar i väpnade konflikter och på dem som utför attentat utanför konfliktområden.
Man skulle av denna not kunna få intrycket att det är jihadisterna som själva har hittat på att mujahid betyder helig krigare. Här missar Säpo återigen att jihad kan vara antingen offensiv eller defensiv; i det förra fallet är jihad en kollektiv plikt (fard kifaya), i det senare en individuell plikt som åligger varje muslim (fard ayn). Den som till äventyrs påstår att jihad endast betyder försvarskrig får gärna förklara varför sharia i så fall skiljer på jihad som kollektiv och jihad som individuell plikt.
Doktrinen om jihad påbjuder även att man som muslim har en plikt att understödja de som deltar i det heliga kriget, om man själv inte kan delta. Detta noterar Säpo: ”Det propageras också för vikten av att ekonomiskt och moraliskt stödja mujahidin”, liksom de noterar att jihadisterna framställer det som eftersträvansvärt att ”dö för islam och därmed bli martyr”, vilket ”framställs som det vackraste som går att uppnå”. Jihadister ”pekar på löften om vad som väntar martyrer i livet efter detta”.
Det bör noteras att inget av detta avviker på något vis från ortodox islamisk teologi och jurisprudens. Det finns åtskilliga hadither där Muhammed lovar sina krigare att de skall komma till paradiset om de dör i strid för islams sak. Att Säpo använder ordet ”martyr” om det islamiska begreppet ”shahid” är f.ö. beklagligt – en islamisk martyr är någon som dör medan han deltar i krig mot de otrogna, medan den kristna martyren är någon som låter sig dödas för sin tro. Det är en värld av skillnad.
Den sista brist jag vill ta upp är Säpos förslag till hur radikalisering kan motverkas. De pekar på att ”ökad kunskap om islam kan fungera som en väg ut ur den våldsbejakande miljön”, vilket är ett märkligt påstående, med tanke på att det ofta just är kunskap om islam, i synnerhet sharia, som får vanliga muslimer att bli jihadister. Polisen arbetar enligt rapporten redan idag med att aktivt ”öka kunskapen om islam”, och ”närpolisen, lokala beslutsfattare och andra berörda myndigheter” uppmanas att söka en ”bättre dialog” med muslimska grupper; huruvida denna dialog kommer att inbegripa en öppen dialog om sharia och jihad framgår inte.
Värt att notera är att vissa av de muslimer som har intervjuats i samband med rapportens författande efterlyser ”en bättre utbildning i islam i svenska skolor”. Varför, kan man fråga sig? Jo, för att ”djupare kunskaper om religionen” enligt rapporten är ”ett sätt att försvåra för rekryterare att vilseleda unga människor”; dessutom är ”kunskap ett sätt att undvika missförstånd som bygger på en felaktig bild av islam”. Det är lite lustigt att Säpo här gör sig till islamologer och säger att det finns en fel bild av islam och därmed även en korrekt bild av islam (att jämföra med deras tidigare neutralitet i denna fråga), samtidigt som man kan anta att den debatt som omtalas kommer att ske på ”intressentgruppens” villkor. I värsta fall kommer de muslimer som deltar i debatten, då de har ett egenintresse av att inte diskutera islamisk lagstiftning med Säpo, att undvika den enskilt viktigaste faktorn för att förstå varför jihadisterna gör det de gör.
Man lägger ifrån sig rapporten med en känsla av bedrövelse. Säpo går inte in på jihadisternas ideologi, de tar inte upp den demokratiska islamismen, de slirar med terminologin, och deras rekommendationer för att lösa problemen med jihadismen låter som de klichéer om ”bristande integration” vi har matats med i år och dagar (”upplevelser av utanförskap och diskriminering, tillsammans med segregation och arbetslöshet, [är] några av de vanligast förekommande drivkrafterna för radikalisering”; ”Att förbättra människors situation avseende arbete, bostad och utbildning framstår därmed som en av de stora och övergripande uppgifterna för nationella aktörer”). Det är uppenbart att den seriösa, kritiska debatten om islams relation till jihadism måste föras av någon annan än Säpo.”
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
