INSÄNDARE För en tid sedan var jag på besök hemma hos mina föräldrar. Eftersom jag läser på annan ort träffar jag dem numera inte alltför ofta. En kväll satt vi tillsammans och bläddrade igenom ett gammalt fotoalbum som till största del upptogs av fotografier av min sedan några år tillbaka bortgångne farfar. När jag växte upp var jag ofta och hälsade på min farfar och sov över hos honom. Det bästa jag visste var att sitta i hans knä och lyssna till alla hans barndomsminnen och uppväxt samt senare liv innan jag själv föddes. Således har jag genom åren hört de flesta historier och sett de flesta bilder på farfar. Dock hade mina föräldrar gått igenom och framkallat gamla negativ som jag tidigare inte haft kännedom om.
Jag kände en minst sagt melankolisk känsla när jag bläddrade igenom albumet. Det var familjefotografier på farfar, hans föräldrar och de elva syskonen som vid tiden fortfarande var i livet. Två andra hade i tidig ålder gått bort. Det var sorgmodigt att se de trasiga kläder de alla var iförda, man får förmoda att de ändå hade gjort sig extra fina till något då så ovanligt som en familjefotografering.
Fotografiet var daterat sommaren 1931 och min farfar var 14 år. Det var svårt att föreställa sig att farfar den föregående vintern gjort sin far sällskap i skogarna. Det var ett tungt arbete för en trettonårig grabb men syskonskaran var stor och många munnar skulle mättas.
Dagarna var långa, skyddsutrustning saknades och kläderna var undermåliga i den bistra kylan. Farfars far hade aldrig tidigare blivit så stolt över någon av hans söner som när han hämtade ut den ackordbaserade första månadslönen hos skogvaktaren – 112 kronor. Bara någon krona mindre än vad han själv hade arbetat ihop samma månad.
Dessa 112 kronor gick direkt till familjens försörjning. Farfar var dock van vid hårda förhållanden. Under sina sex år i folkskola var han varje dag, tillsammans med sina syskon, tvungen att gå de åtta kilometrarna enkel väg genom skogen för att komma fram till skolan.
Det spelade ingen roll vilken väderlek det var, det spelade ingen roll om sulorna på skorna höll på att ramla av eller om skorna blivit för små, det spelade ingen roll om kläderna var trasiga eller inte varma nog. Många var dagarna då han genomfrusen kom fram till skolan efter att ha pulsat i halvmeterdjup snö för att komma fram. Vid ett tillfälle hade en yngre syster halkat efter i det hårda vinterförhållandet som rådde.
För att hinna i tid till skolan blev farfar tvungen att ta henne på ryggen. Som tack fick han pekpinnen på fingrarna av magistern för sin sena ankomst. Farfar var en ambitiös elev med stora A i flera ämnen. Han gavs dock aldrig någon möjlighet till fortsatt utbildning i fortsättningsskolan som han blev tvungen att hoppa av för att bidra till försörjningen som skogsarbetare.
Många gånger serverades bara potatis i det 60 kvadratmeter stora torpet då man inte hade råd med fläsk. Som ni förstår var farfars familj så fattig man kunde vara i dåtidens Sverige. Men varken farfar eller hans far som bar den tunga bördan att mätta 14 munnar eller övriga familjen klagade. De höll ihop som den sammanhållna familj de var och insåg att inget ges gratis här i livet.
Trots att torpet låg mitt ute i skogen kände sig familjen aldrig isolerad. De var inte rädda för sina landsmän till grannar och kände sig inte heller otrygga för att i mörker och kyla gå till lanthandeln. Det som skrämde upp farfar och hans far var att pengarna inte skulle räcka när modern i familjen och systrarna gick för att handla det nödvändigaste, som till exempel salt och mjöl.
Jag bläddrade vidare i albumet och såg fotografier på farfar iförd vapenrock. Fotografierna på farfar och hans kamrater i Kiruna var en respektingivande syn. Skidlöparbataljonen – Sveriges elit. Resliga och hårdförda män med blickar som lyste av stolthet över att få tjäna och försvara sitt land. Det hann inte gå lång tid efter att farfar avslutat sin militärtjänstgöring innan andra världskriget bröt ut och han ånyo blev inkallad.
Under finska vinterkriget var han förlagd till Pello i Övertorneå. Där vid finska gränsen fick farfar och hans kamrater förfrågan om att under parollen Finlands sak är vår ansluta sig till den Svenska frivilligkåren. De som anmälde sig lockades med två veckors permission som kombinerat med en stark kärlek till vårt broderfolk i öst fick farfar att anmäla sig som frivillig. Tyvärr hann kriget ta slut innan han och kamraterna han anlända.
Han återgick till sitt förband och var stationerad i Tornedalen tills det tysk trupp anföll Norge 9 april 1940. Farfar och hans kamrater förflyttades den 10e april till Abisko där farfar kom att spendera över två år. Han brukade berätta för mig när jag var yngre om den rädsla många uppvisade när de sattes på tåget till Abisko utan att veta slutmålet och huruvida Sverige var anfallet eller ej.
Han berättade om hur de sköt ner tyska flygplan som kränkte svenskt luftrum och bevittnade hur unga tyska soldater hoppade utan att fallskärmarna hann utlösas. När farfar vid ett tillfälle befann sig vid tågstationen i Vassijaure besvarade ett tyskt flygplan neutralitetsvaktens luftvärnseld med kulspruteeld rakt ner mot farfar och cirka 50 andra varpå en kamrat blev träffad och dog.
Tidningsurklippet brukade han ibland ta fram där man såg den döde svenske soldaten. Farfar berättade också om den bitande kylan som ständigt gjorde sig påmind vid kulsprutevärnsposteringen i Abiskojaure och hur han och en kamrat stod vakt bara en meter ifrån två tyska gränsvakter. Det mest påfrestande han berättade om får ändå anses vara de patrulleringsuppdrag farfar och hans kamrater skickades på.
Temperaturen understeg många gånger 40 grader, inofficiella mätningar visade 48 grader. I kombination med hård vind på fjället fick många av farfars kamrater amputera både fingrar och tår. På grund av minnena från kriget är det inte svårt att förstå att farfar blev orolig när jag berättade att jag själv skulle göra militärtjänst på K4 i Arvidsjaur.
Från 1942, efter att ha spenderat sammanlagt fyra år i armén, återvände farfar hem och fortsatte i skogen fram till sin pensionering 1982. På ålders höst blev han successivt svagare men in i det längsta försökte han klara det mesta på egen hand. När han inte längre klarade av att köra bil själv sa min far åt honom att ta färdtjänst hem till oss så han kom ut lite. Motvilligt nyttjade han färdtjänsten de få gångerna han besökte oss.
Jag skriver motvilligt för han påtalade hela tiden att han inte ville slösa med kommunens resurser och att varje resa kostade kommunens skattebetalare ett par hundra kronor. Det ska tilläggas att han bara missade en enda arbetsvecka under sitt yrkesverksamma liv, då efter en arbetsolycka i skogen. När jag nu skriver dessa rader känner jag mig lika sorgmodig som jag gjorde när jag bläddrade igenom albumet om farfar.
Dels över den saknad jag känner över bortgången av den person jag sedan barnsben haft som förebild och sett upp mest till men även över det faktum att män som min farfar tillhör en förgången generation. Män med hög moral som var tacksamma över det lilla de fick. Män som kände stark gemenskap och samhörighet med sina landsmän. Män som stod upp för de ideal som kännetecknade det svenska folkhemmet.
Arma män som tillsammans byggde upp det fantastiska land som Sverige var innan nedmonteringen inleddes genom ett svekfullt riksdagsbeslut år 1975. Jag känner en otrolig tacksamhet över de män och kvinnor från tidigare generationer som möjliggjort den välfärd som fortfarande finns kvar. Genom denna tacksamhet går jag ibland, tyvärr alltför sällan, till ett ålderdomshem och samtalar med våra äldre, sitter bredvid dem och lyssnar och om vädret tillåter drar ut dem i rullstolen, sådant som den ordinarie personalen svårligen skulle finna tid till.
Ideella insatser uppskattas mycket, främst av våra äldre, men även av personalen. Dock är det beklämmande att höra hur sällan vissa barn och barnbarn tar sig tid att besöka gamla ensamma människor. Om ni nu undrar varför jag skrivit denna insändare beror det på de två artiklarna jag läst igår och idag om de somaliska elever som inte orkar gå 600 meter till bussen samt de sittstrejkande somalierna i Boden!
Jag finner inga ord över det krävande och otacksamma beteende dessa invandrare och många andra runtom i vårt avlånga land visar oss och framförallt våra äldre och bortgångna som gjort det möjligt för i detta fall somalierna i Borlänge och de asylsökande i Boden att överhuvudtaget få mat på tallriken, tak över huvudet och en i internationella sammanhang högklassig utbildning.
De borde alla skämmas, men jag antar att ingen av dem har förstånd nog att visa någon som helst skam eller tacksamhet över den utarmning av svensk välfärd de i allra högsta grad bidrar till. Vad jag känner för dessa depraverade individer när jag tänker på farfars hårda och kärva uppväxt lämpar sig inte i skrift, jag är dock säker på att ni alla förstår budskapet jag försöker förmedla och hoppas innerligt att mina tankar delas av er läsare.
Om inte livet i Sverige duger åt den nya adeln får de gärna åka hem igen. Ingen av oss har någonsin bett dem komma! Min farfar slöt upp under parollen Finlands sak är vår. Nu är timmen slagen för oss att sluta upp under parollen Sveriges sak är vår!
En modfälld kille som ibland önskar att han vore född i det gamla Fattigsverige.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
