SJÄLVMORDSBOMBNINGEN Jan Kallberg, bekant för de flesta PI-läsare sedan tidigare, blir en av de första som tar sig en närmare titt på vad som precis hänt Sverige – något många länge varnat för men som nonchalant viftats bort som nonsens av såväl politiker som media.
Den svenska självmordsbombaren i Stockholm, oavsett om denne agerade enskilt eller med stöd av en grupp, har ändrat spelreglerna och hur vi ser på vår framtid. Det påminner om Palmemordet – om än att det var en större händelse rent medialt. Vi såg på vårt samhälle annorlunda efteråt. Isen är bruten och det första försöket till en terroristhandling har skett i Sverige. Terrorism är verklig och den är här. Sverige är ett sårbart samhälle.
Sveriges misstag är att inbilla sig att moraliska argument biter på en fullkomligt omoralisk motståndare.
Visst, det är jätteelakt och styggt att vilja ha ihjäl andra människor. Men de lyssnar inte. En motståndare som ser mjukhet som vekhet och en blotta, en motståndare som helt ignorerar varje mänsklig moralisk grund i syfte att ha ihjäl för ett politiskt mål. Så när det svenska samhället ignorerar terrorismen i en källarlokal nära dig bygger det på tron att någon form av moralisk insikt skall kliva in och förändra de skäggiga männen i källarlokalen. Det är tragiskt naivt vilket bevisas med självmordsbombningen i Stockholm.
Lika naivt är det att när i Sverige bosatta immigranter dött som självmordsbombare i Irak, tagit sig islamisternas krigszoner för utbildning och konvertiter på webbplatser uttalat sitt stöd för Jihad så fortsatte den svenska regeringen att tro att i grund och botten ingenting kunde inträffa – för vi levde fortfarande i Bullerbyn där alla är hyggliga mot varandra.
Svenskar har all anledning att bara oroliga för man är inte förberedd. Terrorister slår till där folk inte är förberedda.
Det inbjuder eftersom man kan bedriva sin verksamhet utan att bli störd. Det finns idag inga yttre tecken på att det svenska samhället tänkt till och försöka lära sig från omvärlden hur man bäst skyddar sin befolkning.
Vi kan med enkla medel uppnå mycket för att skydda samhället om vi fokuserar på uppgiften och inser att terrorhandlingar sker snabbt och våldsamt och därmed kräver omedelbara, kraftfulla och lokalt avgränsade åtgärder. Detta kräver givetvis åtgärder som är preventiva och om det händer rent skadebegränsande.
Det som fungerar, vilket de förhindrade attentaten i Storbritannien och USA lärt oss, är program som underlättar för människor i extremismens gränsland att meddela myndigheterna att något inte är som det ska vara. Ett enkelt program med betalningar till informatörer som cirkulerar inom våldsbenägna grupper.
Andra åtgärder som länder infört är att man ökar identitetskontrollen vid immigration så att man vet vem som ansöker om asyl och anhöriginvandring. Att utföra betydligt bättre säkerhetskontroller vid migration har en indirekt effekt – extremister som söker sig till EU undviker då Sverige i stället för att som i dag föredra Sverige.
Detsamma gäller att vara hårdare mot dem sm medverkar till att stjäla svenska identiteter. Om vi fortsätter att utan frågor ge nya pass åt dem som tappat bort fem pass det senaste året så får vi också de risker som följer. Slappheten i identitetssystemet och oviljan att punktmarkera extrema grupper ger Sverige skyhögt högre risker.
Problem med terrorism är att det är fysisk verklighet och kan inte förklaras bort, viftas bort eller ignoreras. Det smäller, folk dör och några i omkretsen överlever därför att de stod bakom en pelare eller skyddas av kroppar framför dem. Det är realitet.
En terrorhandling är över på tiondelar av sekunder, de som kommer att dö kommer antagligen att dö inom de närmaste minuterna efter explosionen men om man inte får igång hjälparbete i tid kommer människor som hade en chans att överleva att dö och armar, ben och ögon som kunnat räddas gå förlorade. Det kräver att man planerar för katastrofer som är just katastrofer. Terrorism drabbar dem som råkar befinna sig där – sosse, barn, finne, svensk, tysk turist, småbarnsmamma, asylsökande. Det är helt urskillningslöst.
Jag var i Israel under Intifadan och upplevde hur det var att röra sig i ett samhälle som var utsatt för självmordsbombare. Jag tog buss 4 i Tel-Aviv tre dagar på raden under lunchtid, den fjärde dagen gick jag ner på stranden, den dagen sprängdes bussen. När jag var på ett köpcentrum i Netanya sprängde sig en självmordsbombare bara timmar efter att jag lämnat köpcentret. Terrorism är verkligt. Så nu när dent är här och isen är bruten och det finns en risk att din kropp kan i stycken på bråkdelen av en sekund för någons politiska syften kan vi ta en titt varför Sverige kan ha en ökad riskexponering.
Låt mig ge sju snabba punkter varför Sverige är utsatt:
1) Sverige är ett av de få länder i världen man kan få bosätta sig i utan ens identitet kontrolleras – så länge man kommer från ett land som trasats sönder av extremism, vansinne och folkmord. Om man inte kontrollerar vem som bosätter sig får man vackert räkna med vem som helst kan bosätta sig. Det räcker att 1 på 1 000 tycker att det är riktigt att bedriva terrorism i Sverige och är beredd att göra det så har man ett rejält problem som kan ge dödligt utfall.
2) Grovt kriminaliserade utlänningar utvisas inte utan ges möjlighet att fortsätta leva i det svenska samhället. Extremismen har lättast att få dem som är på kant med samhället, erbjuda en chans till revansch och ge tillbaka mot ”svenska samhället”. Vi har sett det med skinnhuvuden och andra extremister – det är samhällets utkanter som lättast attraheras. Detsamma gäller islamism.
3) Sedvanlig infiltration och ”human intelligence” håller man sig för god för i Sverige eftersom det är ”kränkande”. Svenska myndigheter är mer rädda för Diskrimineringsombudsmannen än faran av att inte kunna rädda livet och skydda egna medborgare.
4) Tron att FRA skall upptäcka terrorister i tid och att man därför har ett skydd mot terrorister är en chimär och leder till sänkt säkerhet. Jag skrev om det i Expressen 2008. Man tror sig vara säker. En inbillning som gör att man släpper garden mot de verkliga hoten.
5) Knarkdistributionen i Sverige hanteras av aktörer från Östeuropa och Mellersta Östern. Terrorism sponsras oftast med knark som växlas till kontanta pengar och sedan förs in i terroristverksamheten. I och med att jihadister och delar av knarkdistributionsnätverken har samma etnicitet ökar riskerna för att det är lättare att finansiera terroristverksamhet. Knark har fördelen för terrorister att det betingar ett värde och kan växlas till kontanter, vilka inte syns i bankernas system eller datoriserade transaktionsövervakningar.
6) Sverige har kapitalt misslyckas med sin integrationspolitik för flera av de grupper som kommer från länder med betydande extremism. Det sitter nu arbetslösa, uttråkade och deprimerade sammanpackade i segregerade bostadsområden. Det är en grupp som är betydligt mer lättrekryterad för terrorister än om samma individer var verksamma och hade fullt upp att planera sin framtid.
7) Sverige statsledning har levt i tron att det inte kan inträffa, vilket leder till att de som ser på regeringen inte heller tar
hotet på allvar och det skapar en allmän tro att landet är osårbart för terrorism och det kan inte inträffa. Som om man bara ger dem socialbidrag och bostadsbidrag så är inte folk längre extremister. Återigen, att ett moraliskt argument inte fungerar på omoralisk motpart. Jag ger Fredrik Reinfeldt årets ”Darwin Award”. Det är en naivism som är nästan tragikomisk i Kurt Vonneguts anda.
Det som oroar mig, och borde oroa er, är att man i Sverige inte tar detta på allvar utan snarare försöker förklara bort riskerna. Detta attentat borde vara en väckarklocka för det svenska samhället. Tar man inte till sig det utan fortsätter att tro att det inte kan hända i Sverige – då inbjuder man att det sker igen. Något som nästa gång kommer med stor sannolikhet vara betydligt farligare och mer välorganiserat än en enskild persons försök att ha ihjäl medmänniskor för extremreligiösa mål.
Om vi inte kan tala om extremism och terrorism öppet – utan tror oss kunna ignorera bort problemet då kommer folk att mista livet. En öppen diskussion om terrorism och reella verkliga åtgärder att minska riskerna kan rädda liv. Extrema rörelser har extrema mål – och är beredda att nyttja medel som är dödliga för att nå dit. Det gäller för statsledningen att ta detta på allvar – och agera därefter.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
