MASSINVANDRINGEN Trots att Staffan Danielsson tillhör nybyggarpartiet Centern verkar han mirakulöst nog ha sett en sida av invandringspolitiken som speciellt partiets avgående partiledare inte riktigt tycks ha förstått. Danielsson delar partikollegans Ilan Sades åsikt om att Sveriges extrema invandringspolitik inte går att motivera med de så kallade demografiska skälen som vi fått höra till leda. Vidare menar han att det faktiskt finns en gräns för hur många Sverige kan ta emot och integrera och att detta problem förtjänar en seriös diskussion, bland annat den om rimligheten i att just Sverige ska anses klara ta ett så pass mycket större ansvar gällande mottagandet av så kallade ensamkommande flyktingbarn jämfört med våra grannländer.
SD vill mycket kraftigt minska både arbetskraftsinvandring och flyktingmottagandet. Det är illa men inte olagligt. Övriga partiers gemensamma avståndstagande mot SD resulterar ibland i att även när SD någon gång kan ha en poäng vågar eller vill ingen ta upp denna.
[...]
Jag har någon gång stuckit ut hakan och förespråkat att man i offentligt finansierad verksamhet som skola, barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg borde införa en generell regel att ansiktet inte ska döljas med t ex burka eller nikab. Trots att stor enighet råder om att varje skola eller daghem ska kunna bestämma detta, och trots att många skolor skulle välkomna en generell regel, har jag fått mycket kritik för detta.
[...]
Jag delar Ilan Sades analys att det inte går att motivera Sveriges mottagande av invandrare och flyktingar enbart med hänvisning till demografiska skäl, och att man gör det alldeles för lätt för sig när man hårddrar detta argument.
Sverige välkomnar sedan länge, relativt sett, fler invandrare och flyktingar än övriga EU-länder, och t ex flerdubbelt fler än övriga nordiska länder. Det finns dock, som världen ser ut, en gräns för hur många som Sverige kan ta emot och integrera i samhället på ett bra sätt och detta förtjänar en seriös diskussion.
Sade har också en poäng i att integrationen av dem som invandrar eller flyr till Sverige i stor utsträckning har misslyckats, och att här behövs krafttag. Utifrån en i grunden generös och öppen politik är det rimligt, menar jag, att överväga att diskutera riktlinjer för hur många som Sverige årligen klarar av att ta emot och integrera på ett bra sätt. En viktig faktor för hur många vi kan ta emot och integrera är också oundvikligen hur vi lyckas med integrationen av de som redan har välkomnats här.
Idag uppsätter vi de facto ett indirekt tak genom de regelverk vi har uppställt och genom den prövning som sker utifrån dem. Som världen idag ser ut är en prövning ofrånkomlig, det är uppenbart att med så oerhört många flyktingar i världen så klarar inte Sverige att ta emot alla som vill eller lyckas ta sig hit.
[...]
Det kommer allt fler ensamkommande flyktingbarn från andra världsdelar till EU, och relativt sett allra flest till Sverige. De är i de senare tonåren och ibland kanske äldre, eftersom de flesta saknar alla identitetshandlingar. Transporterna hit är ibland organiserade på olika sätt, och kan också ibland syfta till att möjliggöra en anhöriginvandring. Sverige ska självfallet ha en generös inställning till ensamkommande barn, men även här bör förutsättningarna kunna granskas och integrationen måste fungera.
Det är också anmärkningsvärt att dessa ungdomar i så hög utsträckning söker sig just till Sverige. Sverige tog år 2010 emot ca 2.400 stycken medan t ex Tyskland och Frankrike tog emot ca 500 var liksom Danmark, medan Norge och Nederländerna tog emot ca 800 var. En diskussion om rimligheten i att Sverige uthålligt ska klara att ta ett så mycket större ansvar än andra länder måste kunna få föras. Vi vet också hur ansträngd den svenska mottagningen är.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
