OPINION Anonymiteten är en föraktad förklädnad. På nätet råder anonymitet för den som så önskar, vilket ger möjlighet att uttrycka en åsikt utan att riskera påföljder. Samtidigt diskuteras nackdelarna med anonymiteten i den virtuella världen. De etablerade medierna använder ofta anonymitetens baksidor som argument gentemot PI. Det såg vi inte minst i gårdagens ‘Medierna’ i P1. Anledningen till varför jag försvarar anonymiteten är för att det utgör ett nödvändigt skydd. De som går ut med namn riskerar sin säkerhet och frihet.
Utan anonymiteten skulle våra åsikter aldrig kunna yttras utan att vi som skribenter och kommentatorer skulle behöva offra, inte enbart vår säkerhet, utan också vårt anseende. Det senare kan ge biverkningar i det privata livet, och inte minst i arbetslivet. Våra åsikter är befläckade, nedsmutsade. Dåden i Norge har inneburit en förändring åt det sämre för debatten i sin helhet. Det som svenska etablissemanget måste inse är att de åsikter som diskuteras på PI inte är extrema. PI har ständigt visat sin avsky inför dåden i Norge, dessutom är PI en av de aktörer som förlorat mest sett till dess anseende i och med dåden. Även det offentliga samtalet har genom stängda kommentarsfunktioner blivit lidande i dådens efterskalv.
Det uppstår en kollision mellan de som vågar ta debatten och bemöta kritiken, och de som gör allt i sin makt för att stänga ute meningsmotståndarna. Det borde vara en självklarhet att kunna stå för sin åsikt med sitt namn, men är i dagsläget en befängd dröm.
Att växa upp i det postmoderna Sverige är en resa kantad av motsägelser, lögner och misstro. I skolan lär de ut att demokrati och mänskliga rättigheter måste värnas om, vilket naturligtvis är viktigt. Samtidigt förmedlas också en positiv syn på yttrandefriheten, eftersom den är viktig i en demokrati. Här finns dock ett aber; man får lära sig att vissa åsikter inte får yttras och att det är en förutsättning för att demokratin skall fungera. Motsägelsefullt, men det är styret i ’1984′ också. Intalar man generation efter generation samma mantra, kan man skapa en gemensam tro på den förda ideologin hos folket. Det som är missvisande är det faktum att det skär sig med en demokratisk syn där en öppen debatt är grunden för ett fungerande och demokratiskt styrelseskick. Det samhälls- och debattklimat vi ser idag är snarare något som karaktäriserar ett styre av totalitär art än en demokratisk sådan.
Min jämförelse mellan det svenska styrelseskicket och Orwells ’1984′ är överdriven. Sverige är ingen diktatur, men kan på goda grunder kallas för ‘demokratur’. Jag är dock optimistisk. Jag tror att det utbud av plattformar som Internet erbjuder kan komplettera och verka positivt på den offentliga debatten i de traditionella kanalerna, i så pass hög grad att åsikter av vårt slag inte längre kommer att anses som extrema. När det händer behövs inte längre våra pseudonymer, då är vi åter fria medborgare i ett demokratiskt land.
Maria
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
