SVERIGE/TURKIET Gulan Avci, exilkurd och före detta riksdagsledamot för Folkpartiet skriver idag i en debattartikel på Newsmill om hur svenska UD efter påtryckningar från Turkiets ambassad i Stockholm rensat ut henne och andra obekväma deltagare med kurdiskt ursprung från deltagarlistan inför ett panelsamtal i Sveriges Riksdag om kvinnors rättigheter i Turkiet. Avci menar att detta är ett uttryck för hur den svenska regeringen systematiskt dagtingar med grundläggande demokratiska principer för den allt överskuggade och prioriterade agendan – att kratta manegen för ett turkiskt EU-medlemskap.
Och visst är det anmärkningsvärt hur den svenska regeringen som talar sig så varm för ett mångkulturellt samhälle på hemmaplan samtidigt i EU blundar för den turkiska ”enhetsstatens” hårda assimileringsmetoder mot landets etniska minoriteter. EU, inklusive Sverige, accepterar exempelvis tyst att regeringen Erdogan inte tillåter några kurdiska representanter att ingå i den turkiska EU-förhandlingsdelegationen. Nu tycks utrikesminister Carl Bilds departement inte ens dra sig för själva bedriva lite etnisk rensning å Turkiets vägnar bland debattörer i Sveriges riksdag.
Så här skriver Gulan Avci om saken:
I dag skulle jag delta på ett panelsamtal i Sveriges Riksdag om kvinnors rättigheter i Turkiet. Arrangör är Sveriges Generalkonsulat i Istanbul, medieinstitutet Fojo och politiska kvinnonätverket KA-DER i Turkiet. Konferensen, finansierad av svenska skattemedel, är ett projekt i syfte att stödja Turkiets närmande till EU och verka för demokratiska framsteg i Turkiet.
[...] Men för tre dagar sedan fick jag ett telefonsamtal från Sveriges generalkonsul i Istanbul, Torkel Stjernlöf. Generalkonsuln ringde i egen hög person för att meddela mig att ”högsta ledningen på utrikesdepartementet i Sverige” beslutat att jag inte får delta i panelsamtalet.
Generalkonsuln upplyste mig att eftersom jag inte är riksdagsledamot, utan före detta riskdagsledamot, så anses inte min närvaro vara på tillräcklig hög nivå för de 21 deltagare från Turkiet som bevistar arrangemanget. [...] En titt på programmet visade dessutom att ett tiotal andra medverkande inte heller var parlamentariker, några av dem är dessutom titulerade före detta parlamentariker precis som jag själv. [...]
Jag började fundera. Varför ringer generalkonsuln till just mig, bara tre dagar före en konferens där programmet varit officiellt i snart en månad, för att meddela att just jag inte får vara med? Jag anade vad detta faktiskt handlar om. Jag är kurd från Turkiet. Min familj flydde från Turkiet efter militärkuppen 1980. För ett år sedan röstade jag i riksdagen för att erkänna det kristna folkmordet och jag har vid en rad tillfällen offentligt uttalat mig om den kurdiska frågan.
[...] Jag beslutade mig för att gå till botten med detta och kontaktade personer som varit delaktiga i förberedelserna för konferensen. Jag får då veta att kravet att min medverkan ska stoppas kommer från Turkiets ambassad i Stockholm. Och detta gäller inte bara mig, utan också Nalin Pekgul (S). Nalin och jag har inte mycket politiskt gemensamt, men vi är båda kurder från Turkiet. Att just vi två, men inga andra, stoppas från att medverka vid denna femdagarskonferens, kan inte ha med någonting annat att göra än att vi är kurder.
Sverige har sedan Carl Bildt blev utrikesminister den mest Turkietvänliga regeringen i EU. Oavsett hur många som dödas, hur många som fängslas, hur många partier som förbjuds och hur många grannar Turkiet ockuperar och invaderar så gäller samma svenska hållning.
Turkiet måste tydligen till varje pris bli medlem i EU. Detta har nu gått så långt att ledningen på UD censurerar deltagare på en konferens för att dessa personer är kurder. Det sker på en konferens som ska hållas på Sveriges Riksdag i Stockholm (inte i Ankara), där arrangör är en svensk (inte turkisk) diplomatisk beskickning och där syftet med mötet är att främja en demokratisering i Turkiet.
I Sverige har jag fått friheten att leva ett liv i frihet, jag har pluggat, jobbat, engagerat mig och till och med suttit i Sveriges riksdag. Den friheten har jag värderat över allt annat – ända fram till för tre dagar sen, när Sveriges utrikesdepartement efter påtryckningar från Turkiets ambassad bestämt att jag inte får göra min röst hörd, endast för att jag är kurd och drivit frågan om mänskliga rättigheter.
Alla PI-läsare kanske inte har full koll på detta med Turkiet och kurderna så här följer några fakta i urval:
Konflikten mellan kurder och ”enhetsturkar” är lika gammal som Turkiet självt, dvs snart hundra år. Det är en ytterst blodig historia med grymma övergrepp begångna dels av den turkiska regimen, som ofta varit lika med en brutal militärdiktatur, men också av den kurdiska sedermera terrorstämplade motståndsrörelsen PKK, som t.o.m. tagit sig för att avrätta personer på svensk mark. Konflikten har sin grund i att Turkiet inte är en naturligt avgränsad statsbildning utan ett territorium som rymmer ett flertal folkslag, vilka Turkiets grundare Mustafa Kemal Atatürk medelst en stenhård assimileringspolitik ville ena till ett folk i en turkisk ”enhetsstat”. I motsats till Sverige (om vi bortser från samerna) är Turkiet alltså ett mångkulturellt land på riktigt där det finns legitima skäl att föra en politik som tar hänsyn till detta.
Turkiet är sedan en kort tid tillbaka formellt en demokrati men med åtskilliga allvarliga brister, inte minst när det gäller kurdernas rättigheter. Kurder får inte bilda kurdiska politiska organisationer eller föreningar. Det kurdiska språket får inte läras ut eller talas i skolan, ens i de kurdiska delarna av Turkiet. Kurdiska personnamn måste stavas med turkiska bokstäver, något som blir problematiskt då många av dem innehåller bokstäverna Q, X och W som inte bara saknas i det turkiska alfabetet utan dessutom är förbjudna. I samhället i övrigt behandlas kurder i Turkiet idag inte helt olikt hur Sverigedemokrater behandlas i Sverige – man bedriver institutionell obstruktion, utfrysning och förföljelse mot dem pga deras engagemang i obekväma politiska frågor.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
