FANATISM Politiskt Inkorrekt har vid ett tidigare tillfälle uppmärksammat Göteborgspostens ledarskribent Malin Lernfelt när hon skrev den utmärkta artikeln ”Glädjedödare med för spänd ringmuskel” som kritiserade vänsterspektaklet Emil Jensens underliga krönika om svenskhet i kommunistpublikationen ETC:s nummer 28/2010.
Nu är Malin tillbaka med en artikel som är starkt kritisk mot det extremmuslimska kvinnoplagget niqab. I en ledarartikel i Göteborgsposten undrar Malin retoriskt vad det är med detta plagg som förmår väcka så starka känslor. Hon svarar själv på frågan.
Jag kan bara tala för mig själv, men när jag ser en person iklädd svarta skynken med ansiktet dolt för omvärlden, reagerar jag som jag fått ett slag i magen. De signaler som plagget sänder ut handlar om ett särskiljande av kvinnor och män. Och om ett osynliggörande av kvinnor i det offentliga rummet som jag har svårt att acceptera.
Vi kvinnor som lever här i Sverige har det oerhört bra. Vårt samhälle ger oss samma rätt att rösta, fatta beslut och bli lyssnade på som våra bröder, fäder, söner och makar. Det är en rätt vi inte bör ta för given. För mindre än ett sekel sedan fanns ingen kvinnlig rösträtt i Sverige, och gifta kvinnor var ännu omyndiga. Kvinnors fulla deltagande i det offentliga livet är med andra ord relativt nyvunnen frihet, som många av oss känner att det är viktigt att värna. Det är förmodligen där skon klämmer.
Det är inte konstigt att det är svårt för svenska kvinnor, vilka sett sina mödrar och mormödrar kämpa för jämställdhet och för de kvinnor som flytt över halva jorden för att leva i ett samhälle utan förtryck, att acceptera att andra frivilligt ikläder sig patriarkala symboler och själva eftersträvar könssegregering. Vilket är vad kvinnorna i niqab gör.
Lernfelt skriver att hon känner obehag inför niqabens symbolik, en symbolik som många apologeter bland Sveriges politiskt korrekta tyvärr brukar gör allt för att tysta ner eller helt bortse från. Hon är också uppenbart på det klara med att extremmuslimsk klädsel innebär att man manifesterar ett frivilligt avståndstagande från samhället och samtidigt försvårar eller till och med omöjliggör att sköta ett arbete och försörja sig själv. Hon påpekar också det fullt korrekta att niqaben inte är, och kommer aldrig att vara, bara ett stycke tyg. Det är ett plagg som de facto gör kvinnor till identitetslösa skuggor.
Dock slirar hon lite i de logiska kurvorna när hon anser att det inte finns anledning att lagstifta mot plagg som niqab och burqa på offentlig plats och i arbetslivet.
Att jag som fri och jämställd person känner obehag inför niqabens symbolik innebär dock inte att jag anser det finns skäl att stifta lagar om vad människor har på sig. Gör vi det minskar friheten och det gör oss alla till förlorare. Däremot menar jag att det är viktigt att aldrig sluta diskutera och ifrågasätta alla former av grupperingar vars ideologi går tvärs emot öppenhet, jämställdhet och demokrati. Och det är viktigt att det i samhället finns gemensamma regler för när dessa värden går före personliga preferenser. I arbetslivet, förskolan och skolan bör det till exempel vara så. För det är inte att visa respekt om förskolepersonal vägrar ta barnens pappor i hand eller döljer sitt ansikte.
Om Lernfelt hade menat fullt allvar med sin kritik mot detta vederstyggliga sätt att manifestera islams innersta väsen av patriarkalt förtryck och betraktandet av kvinnan som sekunda vara skulle hon naturligtvis inta en positiv syn på lagstiftning. Men i detta syltryggarnas och filttofflornas förlovade land får väl Malin Lernfelts ledarkrönika trots allt anses vara bättre än den genomsnittliga smörja som normalt produceras på gammelmedias ledarredaktioner.
Gustaf Janson
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
