Jian, 21
SKAMVÅLD Oisín Cantwell skriver i Aftonbladet i dag om det importerade skamvåldet och dess konsekvenser för cirka 70 000 unga flickor som lever under hot om vad som händer ifall de inte gifter sig med rätt person. Och politikerna väljer att titta åt ett annat håll.
”Så har då ännu en kvinna hedersmördats” inleder Cantwell sin krönika med, och konstaterar att det varit märkligt tyst om den 21-åriga kvinna som mördades av sin adoptivfar i Katrineholm i måndags. En manifestation mot så kallade hedersmord hålls i dag på orten, men varken tidningar, radio eller TV har ägnat den unga kvinnans död någon större uppmärksamhet.
Då Fadime Sahindal sköts av sin far i Uppsala 2002 gjordes TV-dokumentärer, skrevs spaltmeter, till och med kronprinsessan Victoria och flera ministrar kom till begravningen. Cantwell ställer den eviga frågan som blivit något av vårt lands akilleshäl, en rädsla som orsakat en stagnering av utvecklingen på många håll i samhället och ses som en fullgod anledning till att inte ta tag i saker och ting:
Kan det vara så att politiker och journalister är rädda för att uppfattas som rasister eller islamofober?
Sara Mohammad, ordförande i riksföreningen Glöm aldrig Pela och Fadime och 
en av Sveriges ledande experter på hedersrelaterat våld, säger att den här typen av våld har flertalet likheter med annat våld som män utsätter kvinnor för – ett patriarkalt tänkesätt. Och den avgörande skillnaden hävdar hon är de religiösa normer som härskar i vissa muslimska miljöer.
Enligt en av få undersökningar, utförd av Ungdomsstyrelsen förra året, på området upplever cirka 70 000 unga människor, mellan 13 och 25, ”begränsade villkor” då det gäller deras blivande äktenskap. Enligt en annan undersökning, av Stockholm stad, får 16 procent av flickorna inte själva välja vilka de ska gifta sig med. Och enligt en nationell rapport som presenterades 2004 riskerar 1 500 unga kvinnor att utsättas för våld som kan härledas till familjens ”heder” – en rapport som dock kritiserades av polisens expert, Kickis Åhre Älgamo, som hävdar att det verkliga antalet är bra mycket större.
Under 2007 och 2008 dök ett nytt fenomen upp – unga invandrarkvinnor började plötsligt ramla ner från balkonger, kvar uppe i lägenheten fanns pappor och bröder som alla sa att dottern eller systern tagit livet av sig. Inte ett enda fall ledde till fällande dom.
Åhre Älgamo, som tittat igenom samtliga utredningar, konstaterar att det förekommit så kallade hederskonflikter i samtliga fall, men den utredande polisen har varit för okunniga i problematiken för att se sambanden.
Allt hade givetvis varit annorlunda om männen som mumlade om självmord haft Hells Angels-västar på sig.
Exempel på privata rättegånar inom skäkten finns också, där män till exempel åtalas för våldtäkt men frias av släktens överhuvud.
Åhre Älgamo framhåller fyra punkter som extra viktiga för att få bukt med problematiken kring skamvåldet:
- En övergripande diskussion om hur hedersvåld ska bekämpas i skolorna.
- Landstingen ska inte tillåtas att återskapa mödomshinnor. Varför ska svenska staten upprätthålla myten om denna hinna?
- Tvångsäktenskap ska kriminaliseras.
- Ett beslut av regeringen om en översyn av de parallella rättegångarna.
Men det politiska mod som krävs för att göra någonting åt en oacceptabel situation finns inte i Sverige i dag.
PI kommenterar:
En manifestation, är det verkligen allt samhället har att erbjuda då såna här tragiska episoder utspelas i vårt land 2010? Skamvåldet är en skam i ordets rätta bemärkelse. Att det över huvud taget förekommer, att det tillåts fortsätta och inte minst politikers, medias och myndigheters synnerligen flata agerande är ett nederlag i sig.
Cantwell konstaterar att då Fadime sköts till döds av sin far slöt hela det officiella Sverige upp. Nu finns inga politiska poäng att plocka, och således är det dödstyst, från både medialt med framför allt från politiskt håll. Av detta kan man bara dra en slutsats – något genuint engagemang existerar inte, det handlar bara om att sälja lösnummer och kamma hem någon extra procentandel i nästa väljarbarometer.
Vi sägs leva i ett av världens mest jämställda länder. Mer eller mindre dagligen kan vi läsa om feminister som skriker ut sitt mansförakt och betänkligheter kring situationen mellan könen i Sverige. Sällan, för att inte säga aldrig, tas denna slags problematik upp. Vart finns ni nu, Gudrun Schyman & company? Här har ni era favorithatobjekt, talibaner. Dock importerade sådana och inte ”vita medelålders män”, vilka kanske inte är lika tacksamt att attackera?
Vad kommer att hända i framtiden då dessa grupper växer sig större och starkare, och då även kräver mer inflytande? Ett befogad fråga vars svar vi kommer att få uppleva på äldre dar. Långt efter att nuvarande makthavarde dragit sig tillbaka med en fet pension och lever segregerat, långt borta ifrån den konfliktfyllda värld de själva skapat. Allt kan offras på mångkulturens heliga altare, även ett helt folks trygghet och framtid.
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
