onsdag 4 maj 2011

En fråga (och ett svar?) Var har våra pengar tagit vägen?

OPINION Under en tid har jag grunnat över var landets pengar och välstånd egentligen tagit vägen. När jag växte upp på 70-talet var, som jag minns det, Sverige världens främsta välfärdsstat. Pengarna räckte till hög sjukpenning till alla utan några karensdagar, till höga pensioner till våra pensionärer, till en hög a-kassa, till hög föräldrapenning och mycket annat. Vi hade dessutom råd med ett mycket starkt försvar. Idag är vår välfärd helt urholkad och staten har skurit oerhört i det mesta.

Var har alla dessa pengar som vi hade på 70 talet men tydligen inte har idag tagit vägen? Varför hade vi råd att vara världsledande på ”välfärd” då, men inte idag? Varför har vi tappat så mycket i ekonomisk kraft? Och är det vi som tappat, eller andra länder som blivit så mycket starkare?

Under en tid har jag grunnat över var landets pengar och välstånd egentligen tagit vägen. När jag växte upp på 70-talet var, som jag minns det, Sverige världens främsta välfärdsstat. Pengarna räckte till hög sjukpenning till alla utan några karensdagar, till höga pensioner till våra pensionärer, till en hög a-kassa, till hög föräldrapenning och mycket annat. Vi hade dessutom råd med ett mycket starkt försvar.

Idag är situationen omvänd. Vi har halkat långt ner i OECD.s ranking över välfärdsstater (17 plats?) och vi har en situation där sjukpenningen är låg och med flera karensdagar, a-kassan är kraftigt sänkt, pensionerna har urholkats och föräldraförsäkringen är inte längre bäst i världen. Försvaret är dessutom idag i det närmaste obetydligt. Staten har inte råd med nödvändiga satsningar på infrastruktur – exempelvis järnvägsunderhåll m m.

Mina frågor: Var har alla dessa pengar som vi hade på 70 talet men tydligen inte har idag tagit vägen? Varför hade vi råd att vara världsledande på ”välfärd” då, men inte idag? Varför har vi tappat så mycket i ekonomisk kraft? Och är det vi som tappat, eller andra länder som blivit så mycket starkare?

Dessa frågor grunnade jag mycket över en period, frågade kollegor m m men ingen hade något svar och därför skickade jag frågan till en av landets ledande chefsekonomer på organisationen Svenskt Näringsliv.

Nedan är det svar jag fick:

Hej NN

Vilken intressant fråga!

Du har helt rätt i att skillnaden mellan Sveriges ekonomiska situation kan upplevas radikal. På många sätt är det också så. En stor skillnad är att så många fler arbetade då. Sambandet ser ut så att när många arbetar så blir samhället rikt genom skatteintäkter, högre konsumtion, och så vidare. Det som skedde under 1950- och 1960-talen var att fler och fler arbetade hela tiden, sysselsättningen var kontinuerligt ökande. Kvinnors inträde på arbetsmarknaden och en omfattande arbetskraftsinvandring möjliggjorde detta. På så sätt växte ju produktionen och därmed ekonomin och efterfrågan, och på så sätt kunde välfärden öka ytterligare. Det blir som ett ekorrhjul.

Men mycket av detta var en luftbubbla. Stora delar av efterfrågan skedde genom ständigt ökande skatter. http://www.ekonomifakta.se/sv/Fakta/Skatter/Skattetryck/Skattetrycket-historiskt/ Sverige förändrades från ett lågskattesamhälle under första halvan 1900-talet till ett högskattesamhälle. Och någonstans så går gränsen, hjulen stannar. Under 1970-talet gick luften ur ekonomin, av en rad anledningar. Staten gjorde stora ingrepp i ekonomin, t ex alla arbetsmarknadslagar som inte existerade innan dess, man la sig i löneutvecklingen, skatterna hade alltså ökat till nära dagens nivåer. Sverige hade förlorat sin flexibilitet, och samtidigt kom oljekriserna. Utan flexibiliteten kunde landet inte hantera ett sådant enormt efterfrågestopp. Den här utvecklingen, som hade pågått ett tag, hade gjort att det i landet inte hade skapats några nya jobb i privat sektor (netto) på flera decennier. Medan befolkningen växte kraftigt och den offentliga sektorn ökade antalet sysselsatta så skapades inga privata jobb. Det betyder att arbetslösheten började växa – det fanns ju inte jobb till alla – och att fler och fler av de jobb som skapades behövde finansieras av skattemedel. Under 1980-talet försökte man komma till bukt med detta genom en rad avregleringar, t ex av finansmarknaden. Men egentligen blåste det på den konstgjorda ekonomin, och bubblan sprack till slut – 1990-talskrisen. Sedan dess har sysselsättningen aldrig återhämtat sig, men befolkningen fortsätter att växa. Titta på utvecklingen från 1990 och framåt i bilden. Det här förklarar varför utanförskapet är en dryg miljon människor, och det kostar oerhörda resurser att ha det på det sättet.

Det vi gör nu är att försöka spara in på än det ena, än det andra. Det är förstås nödvändigt, pengarna räcker bara så långt. Men på sikt måste vi alltså komma tillbaka till att fler arbetar – betydligt fler. Idag jobbar 73 % av alla mellan 16-64 år. 1980 var motsvarande siffra 80 %. Om vi skulle återgå till 80 % så skulle vi behöva 400 000 fler arbetstillfällen. De måste skapas i privat sektor, för offentlig sektor kan inte växa mer utan ett kraftigt ökat skatteuttag, och det skulle i sin tur kväva ekonomin och innebära färre jobb i privat sektor. Vi behöver hela spannet mellan högteknologiska och lågteknologiska jobb, om alla ska rymmas inom arbetsmarknaden.

Det här blev en lång förklaring men jag hoppas att den gav lite ny input till era diskussioner!

Hör gärna av dig vid fler frågor.

Vänliga hälsningar

MM

Ett långt och intressant svar. OBS att jag utelämnat mitt eget namn och namnet på den som svarade på mina frågor.

Vad kan man då dra för slutsatser av ovanstående? Ja, en grej jag reagerade över var att vi har en "dryg miljon människor i utanförskap och att detta kostar oerhörda resurser". Jag säger självfallet inte att alla invandrare lever i utanförskap, det finns långtidsarbetslösa etniska svenskar och vi har invandrade taxichaufförer, restauranganställda, vårdpersonal och tusentals andra yrken där invandrare arbetar – och positivt bidrar till samhället – men jag kan ändå inte frita mig från tanken att här finns en stor del av förklaringen.

Tyvärr är jag nu ingen klok ekonom som kan bedöma riktigheten i ovanstående resonemang, och kanske skulle en LO-ekonom svara helt annorlunda (skickade frågan även till dom men dom svarade inte på mitt mail) och därför är nu detta vad jag har att utgå från i mina fortsatta funderingar.

Kanske har ni, läsare, andra kloka funderingar och tankar – var har egentligen våra pengar tagit vägen?

Undrande

PrintFriendly Share



Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt