INSÄNDARE Torsdagens riksdagsdebatt mellan Julia Kronlid 
och Jan Björklund angående skolavslutningar i kyrkan fick mig att tänka på min egen uppväxt. Jag har sedan barnsben varit lyckligt lottad att få bo på flera platser runt om i världen. Avstånden till Sverige har påfallande ofta gjort sig påminda genom bland annat andra sociala, kulturella och religiösa mönster som präglat samhällena jag varit bosatt i.
Efter att ha gått några inledande år i svensk grundskolan gick flytten till ett land långt bortom Europas gränser. Att ena dagen springa runt och leka med mina kamrater i Sverige för att nästa dag sitta rakryggad i klassrumsbänken där mina nya vänner hade annan kultur, religion och inte minst språk, gjorde det hela till en stor och spännande utmaning.
Därhemma i Sverige hade religionen i min närmaste krets haft en mer sekundär roll. Få var de i mitt umgänge som överhuvudtaget gick på gudstjänster, än färre var de regelbundna besökarna. I mitt nya hemland, om vi nu ska kalla det så, spelade religionen en påtaglig roll bland mina unga klasskamrater och deras familjer. Det är ur den aspekten inte förvånande att en inte alltför from liten herre som jag själv till en början hade svårt att relatera till den religiösa miljö som omgav mig.
I samband med vissa helger och andra högtider samlades vi elever och gick i enad trupp till den religiösa byggnaden. Ett i övrigt vanligt inslag på stadens gator var stora folksamlingar som tågade i sjungande procession, där även vi i klassen deltog några gånger. Då jag inte ännu nått upp i tonåren såg jag det hela mest som ett kul avbrott i den annars så strikt disciplinerade skolan.
Då jag som ende elev i skolan, och min familj de enda i vårt sociala nätverk, tillhörde en annan religion kan det lätt föra tankarna till att detta skulle ha vållat problem i vår vardag. Skolan tog överhuvudtaget ingen hänsyn till min religiösa hållning och min trosuppfattning gavs inget nämnvärt utrymme, annat än de
gångerna olika religioner och inriktningar diskuterades.
När tiden var inne för min konfirmation var det svårt att hitta en luthersk kyrka inom ett inte alltför långt avstånd från den plats där min familj och jag bodde. Lösningen fick istället bli att uppsöka en lokal katolsk kyrka, som gav mig sitt varma och hjärtliga välkomnande.
Efter några terminer i skolan kände jag mig assimilerad i samhället och även fast jag fortfarande i vissas ögon inte betraktades som en av dem hade mina ansträngningar till anpassning uppnått stor respekt från min omgivning.
Ur ett vidare perspektiv sågs vi lutheraner med positiva ögon och vi omfamnades av värdfolket. När frågan ställdes svarade en inhemsk god vän till mig att det berodde på att vi som grupp smält väl in i samhället och inte rest några krav på säranpassning efter vår kulturella eller religiösa övertygelse.
Jag är övertygad om att det är lättare att relatera till och reflektera över de faktorer som speglar tillvaron i samhället när man växt upp på olika platser och vidgat sina kulturella vyer. När jag återvände till den svenska skolan i gymnasieålder var skillnaderna minst sagt iögonfallande. Besöken i kyrkan i samband med kristna högtider och skolavslutningar lös med sin frånvaro. Likaså kan jag inte dra mig till minnes att vi vid ett endaste tillfälle slöt upp i Richard Dybecks strofer.
Jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om jag hade protesterat när klassen utomlands skulle till den religiösa byggnaden eller låtit bli att sjunga landets nationalsång. Hade jag gått till rektorn och framfört att jag kände mig kränkt är min gissning att han gett mig alternativen att anpassa mig och gilla läget eller att åka hem till Sverige. Således var hemspråksundervisning ett helt okänt begrepp på skolan och många timmar ägnades på kvällar och helger åt att förkovra mig i det nya språket.
Om jag hade meddelat personal på skolan att jag inte kunde äta viss typ av mat som serverades hade jag förmodligen blivit utskrattad – då det inte serverades någon lunch i skolans regi. Det kändes som rena lyxen när jag kom tillbaka till Sverige att det serverades varm lagad mat, dessutom helt skattefinansierad. Men återigen var det en frapperande upptäckt att det serverades olika rätter beroende på elevens religiösa tro. Hur någon hade mage att överhuvudtaget klaga på en gratis måltid inomhus i en matsal övergår helt mitt förstånd.
Vidare var det beklagligt att se den totala avsaknaden av disciplin i den svenska skolan. Lärarna stod helt handfallna när högljudda och omotiverade elever störde lektionen. Personligen fann jag det ologiskt att lågpresterande och högpresterande elever inte delades upp i olika klasser baserat på prestation som jag vant mig vid. Jag skämdes nästan när jag såg en magister eller lärarinna, med ihopsjunken blick och hållning, med vetskapen att han eller hon helt saknade den auktoritet som fordrades för att kunna bedriva den undervisning personen ifråga hade betalt för.
Det är en hel vetenskap för mig att förstå hur lärare, rektorer och ansvariga politiker kan låta ett destruktivt skolväsende fortgå. Första tiden utomlands var jag med hänsyn till min ålder livrädd för magistern som skrek och slog pekpinnen i bänken bara man vred på huvudet, inte satt rakryggad eller öppnade munnen utan
tillsägelse. Med tiden blev det så naturligt att jag inte ens reflekterade över att det kanske inte gick till så i Sverige.
Varje år när nya rapporter utkommer som rangordnar eleverna i olika länder inom exempelvis matematik ser vi hur Sverige sjunker i rankingen – år för år. Även om det finns flera orsaker till detta kan jag dock inte undgå att fråga mig själv om avsaknaden av disciplin i skolan är en starkt bidragande orsak.
Ungdomen är vår framtid och därför är den nuvarande utvecklingen inom skolan minst sagt alarmerande. För att återupprätta disciplinen är det som ett första steg nödvändigt att skolavslutningar äger rum i kyrkan samt att elever gemensamt tillåts sjunga nationalsången, då detta stärker gemenskapen och känslan av samhörighet. En splittrad skola, precis som ett splittrat samhälle, kan ofrånkomligen leda till annat än dekadens.
Vissa kanske frågar sig varför jag inte förtydligat var i världen jag gick i skola under ett flertal år. Jag ser det dock som ovidkommande då man oavsett land och kultur skall anpassa sig till rådande förhållanden.
Undrar nu hur länge det dröjer innan vi för vilken gång i ordningen får läsa om ytterligare någon rektor som beslutat att skolavslutningen inte skall hållas i kyrkan. Någon som vågar sätta emot att vi inte får läsa en sådan nyhet inom ett par veckor?
Bekymrad medborgare
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
