söndag 1 maj 2011

Insändare: Mångkulturens vara eller inte vara

INSÄNDARE Mångkultur är ett omtvistat och känsligt ämne, så känsligt att alla som framför någon typ av kritik benämns som främlingsfientliga och rasister. Det här känner ni till och flera av er har säkert mött detta på närmare håll. Till Sverige har det flyttat invandrare långt innan både jag och Fredrik Reinfeldt var födda och vi har tagit emot flyktingar under lika lång tid, så man kan lugnt säga att Sverige varit mångkulturellt i många år.

Man ska dock göra skillnad på en ansvarsfull och en oansvarig integrationspolitik. Fram till mitten av 70-talet bedrev svenska regeringar en ansvarsfull integrationspolitik, där människor som kom till Sverige införlivades i det svenska samhället på både ett snabbt och bra sätt. Många fick ett jobb tämligen omgående och de flesta hade redan ett jobb när de kom. Som en äldre arbetskamrat till mig sade en gång: "Vi kom till Sverige på fredagen och började jobba måndagen veckan efter". Det är så en integrationspolitik kan fungera och ska fungera.

Från mitten av 70-talet fram till våra dagar har det inte fungerat på ett bra sätt. Den arbetskraftsinvandring som bedrevs i Sverige förvandlades plötsligt till en bidragsinvandring, där många som kom gick direkt ut i bidrags-systemen för att sedan stanna där. Så ser det ut även idag, trettio år senare och det mest häpnadsväckande är att de ansvariga själva erkänner detta misslyckande, men vägrar konsekvent att göra något åt det. Här kan man prata om att måla in sig i ett hörn där målarfärgen aldrig verkar torka. När man nu inte kan ta sig ur detta hörn med hedern i behåll, så försöker man istället att med hjälp av floskler och lögner intala svenska folket att Europas mest extrema invandringspolitik är ett måste för att klara framtida behov.

Att de ljuger vittnar verkligheten om, då flertalet personer som anlänt till Sverige under trettio års tid fortfarande står utanför arbetsmarknaden och därmed aldrig har bidragit till den utveckling som är nödvändig för ett välfärdssamhälle. Jag ser exempelvis inte hur de outbildade och analfabetiska kvinnorna från Somalia, som ses spatsera i våra förorter med barnvagn och ytterligare fler barn springande runt fötterna, kan bidra till vår välfärd? Jag ser dessa kvinnor från mitt fönster varje dag och jag ställer mig ständigt frågan om hur dessa kan vara lönsamma för det svenska välfärdssystemet.

Jag tror själv på ett mångkulturellt samhälle, men samtidigt gör jag det inte. Det är klart att Sverige behöver invandrare som kommer hit och jobbar i yrken där arbetskraft saknas. Så har det sett ut i Sverige sedan urminnes tider. Lika klart är att vi ska ta emot flyktingar med verkliga skyddsbehov. Att ta emot fler än vi mäktar med att hjälpa gynnar dock ingen, vare sig du är etnisk svensk eller invandrad sådan. Idag skriker vissa företag efter arbetskraft och bevisligen finns inte denna att tillgå i Sverige. Alla borde därför se positivt på att välutbildad arbetskraft kommer hit och då inte minst från länder med liknande kulturer som vår egen.

Varför man i detta läge väljer att ta emot tiotusentals outbildade analfabeter från Somalia, Afghanistan och liknande länder övergår mitt förstånd. Personer som inte kan läsa och skriva på sitt eget språk kommer att få svårt på den svenska arbetsmarknaden och lär aldrig göra något för den arbetskraftsbrist som råder inom yrken där både språkkunskaper och en hög utbildning krävs.

Att det bland de 400 000 redan arbetslösa inte skulle finnas personer som klarar av att servera en öl, diska en tallrik eller städa en toalett tror jag inte ett ögonblick på. Idag går Sverige som tåget och vi har en utveckling som få länder, men fakta kvarstår. Vi har en oacceptabelt stor arbetslöshet och att få ut alla i arbete är ett mål som varje seriös politiker bör ha på sin agenda. Ändå lyckas man inte med detta och att en överdimensionerad invandringspolitik inte skulle påverka är något jag inte tror på, men som är något både politiker och journalister försöker lura i allmänheten. Ingen frågar sig vad som händer när nästa lågkonjunktur knackar på dörren. Experter hävdar att bilindustrin i Sverige är död och med den försvinner tusentals jobb. Andra experter påstår att verkstadsindustrin är det nästa stora område som får ge vika i konkurrensen från lågkostnadsländerna.

Av alla verkstadsjobb som försvann i den senaste krisen har många återskapats, men ca 50 000 är för evigt förlorade. Jag vet inte ens om jag vill tänka så långt som till nästa kris och följderna i dess fotspår, men om problemen redan är övermäktiga så inser vi nog alla att situationen idag bara kan förvärras. Varför man inte drar i handbromsen och löser de problem vi redan har, istället för att dra på oss än fler, borde varje politiker få stå till svars för.

Att blanda alltför många kulturer med alltför olika syn på samhället tror jag inte ett ögonblick på och detta borde historien, men även nutiden påvisa. Vill vi inte skapa parallellsamhällen där olika grupper lever efter sina regler och lagar, så tvingas varje grupp i det svenska samhället göra avkall på delar av sitt levnadssätt och sin samhällssyn. Accepteras detta utan en mängd nyskapade problem? Min övertygelse är att ingen grupp är beredd att frivilligt överge traditioner och regler som man är uppvuxna med. Där står vi idag och någonstans här börjar samsynen mellan grupp A, B och C att haverera.

För att ta två enkla exempel där ett mångkulturellt samhälle skapar splittring och en negativ syn på varandras kulturer, kan vi börja med kvinnans frigörelse i Sverige. För hundra år sedan var det första gången som män och kvinnor i Sverige tilläts bada tillsammans, även om det i smyg hade gjorts på sina håll. Detta skedde i skånska Mölle och kan väl sägas vara ett av de första stegen i kvinnans kamp mot jämlikhet. Idag, hundra år senare, kan vi väl ändå säga att jämlikheten har nått ganska långt, även om det är en liten bit kvar till ett fullständigt jämlikt samhälle och då tänker jag närmast på lönefrågan.

Kvinnoorganisationerna och olika feministgrupper har kämpat hårt genom åren för att nå dit vi är idag, men nu har det kommit en kultur till Sverige där jämlikhet mellan könen bara är ett ord på ett papper. Idag ser vi hur klockan vrids tillbaks då badhus efter badhus nu inför de segregerade badtider vi såg i Sverige fram till 1911 och allt detta för att blidka en kultur som ökar i omfattning i landet. Vore jag kvinna och för ökad jämlikhet, skulle jag rasa och häftigt protestera.

En annan faktor som särskiljer olika kulturer åt, är de räntefria lån som gruppen muslimer vill införa i Sverige då deras religion förbjuder dem att betala ränta. Detta skapar givetvis en osund konkurrens mellan gruppen muslimer och övriga grupper i samhället. För att inte skapa konflikter mellan grupp A och grupperna B och C kan regeringen bara lösa detta på ett sätt. Antingen tvingar man gruppen muslimer att anpassa sig efter de regler som gäller för övriga och då tvingas även de betala ränta på sina lån, eller så avskaffar man räntan helt och hållet så att alla grupper får rätt till räntefria lån. Att leva efter två olika förutsättningar kommer aldrig att öka förståelsen för varandra. Exemplen är givetvis många fler och du som läser detta har säkert egna att redovisa.

Den intressanta fråga som jag skulle älska att få svar på i en direktsänd TV-debatt, är den om varför de ivrigaste förespråkarna för ett mångkulturellt samhälle och en stor mottagning av flyktingar själva valt att bo långt från detta? Varför väljer myndigheterna att placera alla nykomna i samma områden när detta bevisligen leder till problem? Varför inte sprida de nykomna bland städernas alla bostadsområden och låta hela befolkningen få sin beskärda del av det mångkulturella samhället?

Varför bor inte Jan Helin, Thomas Mattsson, Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin och alla andra förespråkare i mång-kulturella områden? Jag köper inte svaret att de har råd med bostäder i de lugna och trygga delarna av Sverige. Har man de ekonomiska förutsättningarna att skaffa det man hett önskar gör man det och vill man nu ha mångkulturella områden så vore det väl lämpligt att de största förespråkarna också bosätter sig där. Möjligheterna finns och förutsättningarna har de.

Nu frågar vi oss alla hur länge detta experiment tänker fortsätta? I många europeiska länder görs nu en omprövning av det mångkulturella samhället och flertalet experter har uttalat sig om dess negativa konsekvenser. Föga förvånande så avvisar svensk media och vissa delar av politikerkåren dessa som rasister med inspiration av de främlingsfientliga högervindar som blåser i västvärlden. Som ni säkert vet avfärdas all kritik mot den förda invandringspolitiken som populistisk, främlingsfientlig, rasistisk och med inspiration av stöveltramp från 40-talet.

Tänk om övriga regeringar och dessa experter har rätt och våra har fel? Kan det vara så att lilla Sverige för en gångs skull har fel i sin analys av nutiden och framtiden? Om det är så kanske dagens verklighet med upplopp i förorterna, allt fler utanförskapsområden, en hög arbetslöshet, etniska motsättningar, kulturkrockar och en välfärd i fritt fall bara är början. Törs våra beslutsfattare sätta ner foten, precis som regeringen Ingvar Carlsson gjorde 1989, eller tänker de chansa och köra på i vetskapen om att de själva kan överge det mångkulturella Sverige om det visar sig att de haft fel hela tiden?

Stefan K



Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt