INSÄNDARE Enligt en SCB-undersökning som Sveriges Radio har beställt och som också Dagens Nyheter idag uppmärksammar ökar bostadssegregationen i Stockholm och andra städer kraftigt. Detta är, i motsats till vad unersökningen vill göra gällande, inte ett renodlat socioekonomiskt problem. Det finns också en stark koppling mellan denna utveckling, den förda invandrings- och integrationspolitiken och det svenska hyckleriet kring vad som är legitimt att skaffa sig av ekonomisk kraft men tabu att önska sig politiskt.
Eftersom det fortfarande är stigmatiserande att rösta på Sverigedemokraterna och att kritisera den förda invandrings- och integrationspolitiken, proteströstar många ekonomiskt privilegierade svenskar under mandatperioderna med fötterna och plånboken i stället för med valsedeln på valdagen.
Bostadssegregationen beror inte endast på att rika har en tendens att klumpa ihop sig och gärna vill bo med andra rika, så som kulturgeografen Bo Malmberg på Stockholms Universitet säger till Sveriges Radio – i än högre grad är den ett uttryck för svenskarnas flykt från en mångkultur som man upplever att man har pådyvlats uppifrån och ett budskap till våra politiker att svenskar hellre bor i ett traditionellt svenskt Sverige än i ett subkulturellt Sverige som mer påminner om Bagdad eller Mogadishu.
Många mindre resursstarka svenskar tvingas dock fortfarande bo i områden som för varje år kulturellt och demografiskt alltmer distanseras från det Sverige vi andra lever i. För dessa svenskar finns ingen ekonomisk lösning, endast en politisk sådan. De ställer därför sitt hopp till Sverigedemokraterna. För detta utpekas de som främlingsfientliga och rasister av den politiska elit och mediaelit som själva lever och verkar på behörigt avstånd från det mångkulturella samhällets verklighet och konsekvenser.
Att i det tysta och utan att ta politisk ställning rösta bort mångkulturen med fötter och plånbok är på sin höjd en smula fegt. Att göra detta och sedan, som Aftonbladets chefredaktör Jan Helin i valrörelsen, hävda att man ”gillar olika” samtidigt som man låter de svenskar schavottera som moraliskt bankrutt som sitter fast i mångkultursfällan och med politisk kraft försöker befria sig från den, det är ett hyckleri som gör mig politiskt illamående.
Jan Helin medgav också utan omsvep i sitt svar på kritiken över att han själv lever i en sverigdemokratisk sörgårdsidyll i pittoreska Äppleviken att det faktiskt är naturligt att söka sig till lika – men uppenbarligen bara om man gör detta av ekonomisk kraft, inte av politisk. För en chefredaktör på en socialdemokratisk och vänsterorienterad tidning att försvara den sortens socialdarwinism och privilegiesamhälle ter sig en smula osolidariskt. Skulle inte alla med? Var det inte de svaga i samhället man ville värna?
Om några av de viktigaste sociologiska orsakerna och personliga bevekelsegrunderna till varför segregation uppstår är för politiskt känsliga för att kunna diskuteras, då kan vi knappast heller ställa i utsikt att bryta denna utveckling. Varför det anses legitimt att man som etnisk svensk i Sverige för egen del med ekonomiska medel väljer bort det mångkulturella boendet men tabu att med politiska medel vilja ge alla svenskar samma möjlighet – det är en fråga som inte fått och troligen inte heller har något nöjaktigt svar.
Mats Dagerlind – Demofon
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4489322
http://www.dn.se/sthlm/bostadsklyftan-storst-i-stockholm
Ursprungsartikel
Källa: Politiskt Inkorrekt
